den 20 november 2008 (*1)
”Språkregler — Tillämpningsföreskrifter inom området för rekrytering av Europeiska unionens personal — Talan om ogiltigförklaring enligt artikel 230 EG — Talan som väckts av en medlemsstat avseende dels kommissionens beslut att offentliggöra meddelanden om ledig tjänst som avser högre chefstjänster på tyska, franska och engelska, dels ett meddelande om ledig tjänst från kommissionen som offentliggjordes på dessa tre språk, för tillsättning av tjänsten som generaldirektör vid Olaf — Upptagande till sakprövning — Tidsfrist för väckande av talan — Rättsakter mot vilka talan kan väckas — Motivering — Artiklarna 12 EG, 230 EG och 290 EG — Förordning nr 1 — Artiklarna 1d och 27 i tjänsteföreskrifterna — Icke-diskrimineringsprincipen”
I mål T-185/05,
Republiken Italien, företrädd av I. Braguglia och M. Fiorilli, avvocati dello Stato,
sökande,
med stöd av
Konungariket Spanien, företrätt av F. Díez Moreno, abogado del Estado,
och av
Republiken Lettland, inledningsvis företrädd av E. Balode-Buraka, därefter av L. Ostrovska, båda i egenskap av ombud,
intervenienter,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av L. Cimaglia och P. Aalto, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående talan om ogiltigförklaring av dels det beslut som kommissionen fattade vid sitt 1678:e sammanträde den 10 november 2004 om att de externa offentliggörandena i Europeiska unionens officiella tidning av meddelanden om ledig tjänst som avser högre chefstjänster under en period som i princip ska vara fram till den 1 januari 2007 ska ske på tyska, engelska och franska, dels meddelandet om ledig tjänst KOM(2005) 335 avseende tjänsten som generaldirektör (lönegrad A* 15/A* 16) vid Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), vilket kommissionen offentliggjorde den 9 februari 2005 ( EUT C 34 A, s. 3 ),
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (femte avdelningen)
sammansatt av ordföranden M. Vilaras (referent) samt domarna M. Prek och V. Ciucă,
justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 3 juli 2008,
följande
1I artiklarna 12 EG, 230 EG, 236 EG, 290 EG och 314 EG, i de lydelser som är tillämpliga i förevarande mål, anges följande:
” Artikel 12
Inom detta fördrags tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördraget, skall all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden.
Rådet kan enligt förfarandet i artikel 251 anta bestämmelser i syfte att förbjuda sådan diskriminering.
…
Artikel 230
Domstolen skall granska lagenligheten av de rättsakter som antas av Europaparlamentet och rådet gemensamt, av rådet, av kommissionen eller av ECB och som inte är rekommendationer och yttranden, samt sådana rättsakter som antas av Europaparlamentet och som skall ha rättsverkan i förhållande till tredje man.
För detta ändamål skall domstolen vara behörig att pröva talan som väcks av en medlemsstat, av Europaparlamentet, av rådet eller av kommissionen rörande bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av detta fördrag eller av någon rättsregel som gäller dess tillämpning eller rörande maktmissbruk.
Domstolen skall på samma villkor vara behörig att pröva en talan som revisionsrätten eller ECB väcker för att tillvarata sina rättigheter.
Varje fysisk eller juridisk person får på samma villkor väcka talan mot ett beslut som är riktat till honom eller mot ett beslut som, även om det utfärdats i form av en förordning eller ett beslut riktat till en annan person, direkt och personligen berör honom.
Talan som avses i denna artikel skall väckas inom två månader från den dag då åtgärden offentliggjordes eller delgavs klaganden eller, om så inte skett, från den dag då denne fick kännedom om åtgärden, allt efter omständigheterna.
…
Artikel 236
Domstolen skall vara behörig att avgöra alla tvister mellan gemenskapen och dess anställda inom de gränser och på de villkor som fastställts i tjänsteföreskrifterna eller som följer av anställningsvillkoren.
…
Artikel 290
Reglerna i fråga om språk för gemenskapens institutioner skall, med förbehåll för bestämmelserna i domstolens stadga, enhälligt fastställas av rådet.
…
Artikel 314
Detta fördrag, upprättat i ett enda original på franska, italienska, nederländska och tyska språken, vilka fyra texter är lika giltiga, skall deponeras i arkiven hos Italienska republikens regering, som skall överlämna en bestyrkt kopia till var och en av regeringarna i övriga signatärstater.
Till följd av anslutningsfördragen är även de danska, engelska, estniska, finska, grekiska, iriska, lettiska, litauiska, maltesiska, polska, portugisiska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska och ungerska texterna giltiga.”
2Följande föreskrivs i artiklarna 1–6 i rådets förordning nr 1 av den 15 april 1958 om vilka språk som ska användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT 17, s. 385; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 14), i den lydelse som är tillämplig i förevarande mål:
” Artikel 1
Följande språk skall vara officiella språk och arbetsspråk för unionens institutioner: danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, italienska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska.
Artikel 2
Skriftliga handlingar som en medlemsstat eller en person som lyder under en medlemsstats jurisdiktion ställer till gemenskapens institutioner får efter avsändarens val avfattas på något av de officiella språken. Svaret skall lämnas på samma språk.
Artikel 3
Skriftliga handlingar som någon av gemenskapens institutioner ställer till en medlemsstat eller en person som lyder under en medlemsstats jurisdiktion skall avfattas på den statens språk.
Artikel 4
Förordningar och andra texter av allmän räckvidd skall avfattas på de tjugo officiella språken.
Artikel 5
Europeiska unionens officiella tidning skall ges ut på de tjugo officiella språken.
Artikel 6
Gemenskapens institutioner får i sina arbetsordningar föreskriva närmare villkor för hur denna reglering av språkanvändningen skall tillämpas.”
3Artiklarna 1d.1, 1d.6, 27, 28 och 29.2 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna, i den lydelse som är tillämplig i förevarande mål (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), lyder som följer:
1Vid tillämpningen av dessa tjänsteföreskrifter skall all diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning vara förbjuden …
6Tillämpningen av principen om icke-diskriminering och proportionalitetsprincipen får bara begränsas på objektiva och rimliga grunder i syfte att uppnå legitima mål av allmänt intresse inom ramen för personalpolitiken. Dessa mål kan i synnerhet motivera att det fastställs en obligatorisk pensionsålder och en minimiålder för berättigande till avgångspension.
…
Artikel 27
Rekryteringen skall vara inriktad på att de tjänstemän som tjänstgör vid institutionen har högsta kompetens och prestationsförmåga samt är rekryterade över största möjliga geografiska område bland medborgarna i gemenskapernas medlemsstater.
Inga tjänster skall vara förbehållna medborgare från en viss bestämd medlemsstat.
Artikel 28
En tjänsteman får tillsättas endast om han:
…
Artikel 29
…
4I artikel 18 i kommissionens arbetsordning (K(2000) 3614, EGT L 308, 2000, s. 26 ), föreskrivs följande:
” Artikel 18
Rättsakter som antas vid kommissionens sammanträden skall fogas till protokollet för det sammanträde vid vilket de antogs, på det eller de språk på vilka de är giltiga och på ett sådant sätt att de inte kan avskiljas. Dessa rättsakters giltighet bekräftas genom ordförandens och generalsekreterarens underskrift på den sammanfattande anteckningens sista sida.
Rättsakter som antas genom det skriftliga förfarandet skall fogas till den daganteckning som avses i artikel 12, på det eller de språk på vilka de är giltiga och på ett sådant sätt att de inte kan avskiljas. Dessa rättsakters giltighet bekräftas genom generalsekreterarens underskrift på daganteckningens sista sida.
Rättsakter som antas genom bemyndigande skall fogas till den daganteckning som avses i artikel 15, på det eller de språk på vilka de är giltiga och på ett sådant sätt att de inte kan avskiljas. Dessa rättsakters giltighet bekräftas genom generalsekreterarens underskrift på daganteckningens sista sida.
Rättsakter som antas genom delegering eller genom en sådan överlåtelse som avses i artikel 13 tredje stycket skall fogas till den daganteckning som avses i artikel 15, på det eller de språk på vilka de är giltiga och på ett sådant sätt att de inte kan avskiljas. Dessa akters giltighet bekräftas genom en attest som undertecknas av generaldirektören eller förvaltningschefen.
I denna arbetsordning avses med rättsakter de rättsakter som anges i artikel 14 i EKSG-fördraget, artikel 249 i EG-fördraget och artikel 161 i Euratomfördraget.
I denna arbetsordning avses med det eller de språk på vilka rättsakter är giltiga gemenskapernas alla officiella språk när det gäller rättsakter med allmän tillämpning och adressatens eller adressaternas språk när det gäller andra rättsakter.”
5Kommissionen antog vid sitt 1678:e sammanträde den 10 november 2004 ett beslut (nedan kallat det angripna beslutet), som, enligt den handling som Republiken Italien bifogade sin ansökan, lyder som följer: ”Kommissionen har beslutat att externa offentliggöranden i Europeiska unionens officiella tidning av meddelanden om ledig tjänst som avser högre chefstjänster framdeles ska göras på tyska, engelska och franska, under en period som i princip ska vara fram till den 1 januari 2007. Detta beslut grundar sig på tillgänglig översättningskapacitet vid generaldirektoratet för översättning, med beaktande av de handläggningsregler som antagits avseende rekrytering av personal till högre chefstjänster (SEC(2004) 252), och ingår i genomförandet av kommissionens meddelande av den 26 maj 2004, med rubriken ’Översättning: Att balansera utbud och efterfrågan’ ( Matching supply and demand for translation ) (SEC(2004) 638/6).”
6I handlingen SEC (2004) 252, av den 27 februari 2004, som har rubriken ”Meddelande från vice ordföranden Neil Kinnock i samförstånd med ordföranden. Rekrytering av senior management från de nya medlemsstaterna” ( Communication from Vice-President Kinnock in agreement with the President The Recruitment of Senior Managers from the New Member State ) och är upptagen på dagordningen till kommissionens 1648:e sammanträde den 3 mars 2004, antas handläggningsregler avseende kommissionens rekrytering av personal till högre chefstjänster från de tio medlemsstater som anslöt sig till Europeiska unionen den 1 maj 2004. Bland dessa regler återfinns den som anges i punkt 5 andra stycket sista meningen i handlingen och som lyder som följer:
”Urvalsförfarandet genomförs på engelska, franska och tyska” ( The selection procedures will be run in English, French and German ).
7I handlingen SEC (2004) 638/6 av den 26 maj 2004, som har rubriken ”Meddelande från vice ordföranden Neil Kinnock i samförstånd med ordföranden. Översättning: Att balansera utbud och efterfrågan” ( Communication from vicepresident Kinnock in agreement with president Prodi. Matching supply and demand for translation ) och är upptaget på dagordningen till kommissionens 1659:e sammanträde den 26 maj 2004, redovisas den förväntade utvecklingen av kapacitet och efterfrågan avseende översättning vid kommissionen efter 2004 års utvidgning och begränsningarna med avseende på tillgängliga resurser för de redan antagna åtgärder som avser utbudet av översättning, samt fastställs en handlingsplan som inbegriper åtgärder avsedda att säkerställa en begränsning och administration av efterfrågan på översättningar under en övergångsperiod som ska upphöra vid utgången av år 2006. Enligt dessa åtgärder, såsom de beskrivs i punkt 4 i samma handling, med rubriken ”Handlingsplan” ( Action Plan ), ska vissa av kommissionens handlingar under övergångsperioden endast översättas till vissa officiella språk, medan andra handlingar, som betecknas som ”icke kärnhandlingar” ( non-core documents ), inte alls översätts (se punkt 4.2 sista strecksatsen i handlingen). Varken meddelandena om lediga tjänster eller andra handlingar om urvalsförfaranden avseende personal tas upp särskilt i handlingen.
8Den 9 februari 2005 offentliggjorde kommissionen – på tyska, engelska och franska endast – meddelandet om ledig tjänst KOM(2005) 335 ( EUT C 34 A, s. 3 ) (nedan kallat meddelandet om ledig tjänst), i avsikt att besätta tjänsten, i lönegrad A*15–16, som generaldirektör vid Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf). Under rubriken ”För tjänsten nödvändiga kvalifikationer” ( Job requirements ), angavs i meddelandet om ledig tjänst bland annat att ”sökandena ska ha fördjupade kunskaper i ett av Europeiska unionens officiella språk och tillfredsställande kunskaper i ett annat av dessa språk” ( [a]pplicants must … have a thorough knowledge of one of the official languages of the European Union and an adequate knowledge of another of these official languages ). Under rubriken ”Ansökningsförfarandet” ( Application procedure ), i samma handling, föreskrevs följande:
”Sökandena ska foga en meritförteckning och ett personligt brev till sin elektroniska ansökan. Meritförteckningen och brevet ska vara avfattade på antingen engelska, franska eller tyska” ( You will be required to attach a curriculum vitae … to your application and to enter, online, a letter of motivation… Both the cv and letter must be written in either English, French or German ).
9Kommissionen publicerade dessutom, mellan den 15 och den 23 februari 2005, kortare notiser i de största dagstidningarna i samtliga medlemsstater, däribland de italienska dagstidningarna La Repubblica (den 17 februari 2005) och Corriere della Sera (den 18 februari 2005), liksom i vissa internationella pressorgan, avfattade på det språk på vilket vart och ett av de aktuella pressorganen gavs ut, i vilka intresserade underrättades om att meddelandet om ledig tjänst hade offentliggjorts, med en hänvisning till detsamma för vidare upplysningar.
10Republiken Italien väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 3 maj 2005.
11Konungariket Spanien och Republiken Lettland ansökte om att få intervenera till stöd för Republiken Italiens yrkanden genom handlingar som inkom till förstainstansrättens kansli den 28 juli respektive den 3 augusti 2005. Ordföranden på förstainstansrättens femte avdelning biföll interventionsansökningarna genom beslut av den 29 september 2005. Konungariket Spanien och Republiken Lettland inkom med sina interventionsinlagor den 17 november 2005.
12På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (femte avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet och anmodade Republiken Italien, i enlighet med de bestämmelser om åtgärder för processledning som föreskrivs i artikel 64 i förstainstansrättens rättegångsregler, att skriftligen besvara en fråga. Republiken Italien efterkom denna begäran.
13Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 3 juli 2008.
14Under förhandlingen ingav kommissionen en kopia av protokollet från dess 1678:e sammanträde den 10 november 2004, innehållande, i punkt 8.1, det angripna beslutet, avfattat på följande sätt:
”Kommissionen har beslutat att externa offentliggöranden i Europeiska unionens officiella tidning av meddelanden om ledig tjänst som avser högre chefstjänster framdeles ska göras på engelska, franska och tyska, i enlighet med vad som angivits i handlingen PERS (2004) 203. Detta beslut, som omedelbart träder i kraft, ska gälla till och med den 31 december 2006.”
15Kommissionen ingav under förhandlingen även en kopia av kommissionens handling PERS (2004) 203 av den 5 november 2004, omnämnd i ovannämnda protokoll. I punkt 2 i den handlingen återges kommissionens förslag avfattat på följande sätt:
”Med beaktande av
föreslås kommissionen att i samförstånd med ordföranden besluta att de externa offentliggörandena i EUT av meddelanden om ledig tjänst som avser högre chefstjänster framdeles ska göras på engelska, franska eller tyska.”
16Förstainstansrätten beslutade att dessa handlingar skulle ingå i akten i målet och gav parterna tillfälle att yttra sig över dem. Samtliga parter har förklarat att även om formuleringarna i de båda handlingar som kommissionen ingav något avviker från dem i den handling som Republiken Italien bifogade sin ansökan, är innehållet i det angripna beslutet, såsom detta framgår av såväl de handlingar som kommissionen ingav som av den som bifogades ansökan, exakt detsamma. Dessa förklaringar har noterats i förhandlingsprotokollet. Ingen av parterna har heller framfört några andra synpunkter avseende de handlingar som kommissionen har ingivit.
17Republiken Italien har, med stöd av Konungariket Spanien och Republiken Lettland, yrkat att förstainstansrätten ska ogiltigförklara det angripna beslutet och meddelandet om ledig tjänst.
18Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten ska
19Kommissionen har uttryckt tvivel avseende huruvida talan kan tas upp till sakprövning, dock utan att i enlighet med artikel 114.1 i rättegångsreglerna genom särskild handling framställa en invändning om rättegångshinder. Dessa tvivel rör, för det första, medlemsstaternas rätt att väcka talan enligt artikel 230 EG mot ett meddelande om ledig tjänst för rekrytering av personal till institutionerna, för det andra, kvalificeringen av det angripna beslutet som en rättsakt mot vilken talan kan väckas i den mening som avses i artikel 230 första stycket EG, för det tredje, kvalificeringen av meddelandet om ledig tjänst som en rättsakt mot vilken talan kan väckas, av det skälet att om det angripna beslutet ansågs vara en rättsakt mot vilken talan kan väckas skulle nämnda meddelande utgöra en rättsakt om genomförande eller tillämpning av detta, och för det fjärde, vad gäller ogiltigförklaringen av det angripna beslutet, iakttagandet av de tidsfrister för väckande av talan som föreskrivs i artikel 230 femte stycket EG.
Medlemsstaternas rätt att väcka talan enligt artikel 230 EG mot rättsakter från institutionerna som rör förhållandet mellan de sistnämnda och deras anställda
20Kommissionen har påpekat att domstolen, i sin dom av den 15 mars 2005 i mål C-160/03, Spanien mot Eurojust (REG 2005, s. I-2077 , punkterna 37–44), förklarade att en talan som hade väckts av en medlemsstat mot vissa meddelanden från Eurojust om utlysning av tjänster för rekrytering av tillfälligt anställda inte kunde prövas i sak av det skälet att de angripna meddelandena om utlysning av tjänst inte fanns med i uppräkningen av de rättsakter vars lagenlighet kan granskas av domstolen, att sökandena till de olika tjänster som utlysts genom nämnda meddelanden hade rätt att väcka talan vid domstolen enligt de villkor som föreskrivs i artikel 91 i tjänsteföreskrifterna och att medlemsstaterna, för det fall en sådan talan väcktes, skulle ha rätt att intervenera i målet och att, i förekommande fall, överklaga förstainstansrättens domar. Kommissionen anser att trots de särskilda omständigheterna i det fall som prövades i den domen måste förevarande talan med ett motsvarande synsätt avvisas i den del yrkandena avser meddelandet om ledig tjänst.
21Republiken Italien anser att det intresse som rättfärdigar att en medlemsstat intervenerar i ett mål där en sökande ifrågasätter lagenligheten av ett meddelande om ledig tjänst inte skiljer sig från det som ger medlemsstaten rätt att väcka direkt talan. Den har tillfogat att medlemsstaterna genom en talan om ogiltigförklaring kan ifrågasätta varje rättsakt av beslutskaraktär som kommissionen antar, i form av en förordning eller ett individuellt beslut, och därvid åberopa att vilken som helst av EG-fördragets bestämmelser har åsidosatts. Republiken Italien har följaktligen rätt att väcka talan mot såväl det angripna beslutet som meddelandet om ledig tjänst och att till stöd för sin talan göra gällande att artiklarna 12 EG och 290 EG har åsidosatts.
22Konungariket Spanien har anslutit sig till vad Republiken Italien har anfört och har tillagt att domen i det ovan i punkt 20 nämnda målet Spanien mot Eurojust inte är relevant. Enligt Konungariket Spanien fann domstolen i det målet att artikel 230 EG inte kunde utgöra rättslig grund för en talan om ogiltigförklaring av en rättsakt från Eurojust, det vill säga ett organ som hör till Europeiska unionens tredje pelare. I förevarande fall rör talan emellertid kommissionens rättsakter, vilka åsyftas i artikel 230 EG.
23Enligt artikel 230 EG får medlemsstaterna genom en talan om ogiltigförklaring angripa samtliga kommissionens rättsakter av beslutskaraktär, inbegripet dem som rör kommissionens relationer med sina tjänstemän och övriga anställda.
24Det har förvisso bedömts att artikel 236 EG, enligt vilken gemenskapsdomstolen är behörig att avgöra alla tvister mellan gemenskapen och dess anställda inom de gränser och på de villkor som fastställts i tjänsteföreskrifterna eller som följer av anställningsvillkoren, ska förstås på så sätt att den är exklusivt tillämplig på personer som är tjänstemän eller andra anställda än lokalt anställda och på personer som hävdar att de ska anses ha en sådan ställning. Dessa personer ska följaktligen väcka talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som går dem emot med stöd av artikel 91 i tjänsteföreskrifterna, och inte med stöd av artikel 230 EG (se förstainstansrättens beslut av den 2 maj 2001 i mål T-208/00, Barleycorn Mongolue och Boixader Rivas mot parlamentet och rådet (REGP 2001, s. I-A-103 och s. II-479 , punkterna 26–28 och där angiven rättspraxis).
25Artikel 236 EG rör emellertid endast tvister ”mellan gemenskapen och dess anställda”. En talan som har väckts av en medlemsstat med stöd av artikel 230 EG ger emellertid inte upphov till en sådan tvist.
26Domstolen har vidare slagit fast att även om den möjligheten att väcka talan som föreskrivs i artikel 91 i tjänsteföreskrifterna endast är öppen för tjänstemän och andra anställda i gemenskaperna och inte för en yrkesorganisation för tjänstemän, är det inte desto mindre så att en sådan organisation, om den uppfyller vissa krav, har rätt att med stöd av artikel 230 fjärde stycket EG väcka talan om ogiltigförklaring av beslut som är riktade till den, i den mening som avses i bestämmelsen (domstolens dom av den 8 oktober 1974 i mål 175/73, Union syndicale m.fl. mot rådet, REG 1974, s. 917 , punkterna 17–20).
27Av detta följer att om villkoren för en tillämpning av artikel 230 EG är uppfyllda kan denna artikel utgöra grund för talan om ogiltigförklaring av kommissionens rättsakter avseende Europeiska unionens personal som väcks av sökande som inte åsyftas i artikel 91 i tjänsteföreskrifterna, det vill säga sökande som varken är tjänstemän eller andra anställda i gemenskaperna eller sökande till sådan anställning.
28Utan att föregripa nedanstående prövning avseende kvalificeringen av det angripna beslutet och av meddelandet om ledig tjänst som rättsakter mot vilka talan kan väckas, kan emellertid konstateras att en medlemsstats rätt att med stöd av artikel 230 EG väcka talan om ogiltigförklaring mot kommissionens rättsakter av beslutskaraktär, i förevarande fall, inte kan ifrågasättas på den grunden att nämnda rättsakter behandlar frågor som rör Europeiska unionens personal.
29Domen i det ovan i punkt 20 nämnda målet Spanien mot Eurojust, vilken kommissionen har hänvisat till, föranleder inte någon annan slutsats. Domstolen avvisade i den domen Konungariket Spaniens talan, vilken grundade sig på artikel 230 EG, av det skälet att de i målet angripna rättsakterna inte fanns med i uppräkningen av de rättsakter vars lagenlighet kan granskas av domstolen enligt den artikeln och att det heller inte föreskrivs i artikel 41 EU att artikel 230 EG är tillämplig på bestämmelser om straffrättsligt samarbete och polissamarbete som återfinns under avdelning VI i EU-fördraget, vilket Eurojust omfattas av, utan domstolens behörighet inom dessa områden fastställs i artikel 35 EU, till vilken en hänvisning görs i artikel 46 b EU (domen i det ovan i punkt 20 nämnda målet Spanien mot Eurojust, punkterna 36–40).
30De punkter i domen som kommissionen har hänvisat till rör Konungariket Spaniens argument om rätten till ett effektivt domstolsskydd i en rättslig gemenskap. Det var för att bemöta detta argument som domstolen erinrade om att de rättsakter som ifrågasattes i målet inte var undantagna från all domstolsprövning, eftersom de huvudsakligen berörda personerna, det vill säga sökandena till de olika tjänster som avsågs i de ifrågasatta meddelandena om ledig tjänst, hade rätt att väcka talan vid domstolen enligt de villkor som föreskrivs i artikel 91 i tjänsteföreskrifterna och att medlemsstaterna, för det fall en sådan talan väcktes, skulle ha rätt att intervenera i målet och, i förekommande fall, kunna överklaga förstainstansrättens beslut (domen i det ovan i punkt 20 nämnda målet Spanien mot Eurojust, punkterna 41–43).
31Det går inte att på grundval av endast dessa överväganden dra den slutsatsen, vad gäller kommissionens rättsakter – vilka till skillnad från Eurojusts rättsakter åsyftas i artikel 230 EG – att medlemsstaterna inte har rätt att väcka talan om ogiltigförklaring med stöd av den artikeln, utan att de måste nöja sig med att intervenera i mål mellan kommissionen och dess tjänstemän och andra anställda.
32Av det som anförts ovan följer att det inte kan råda något tvivel om att artikel 230 EG är tillämplig i förevarande fall.
Kvalificeringen av det angripna beslutet och av meddelandet om ledig tjänst som rättsakter mot vilka talan kan väckas, i den mening som avses i artikel 230 första stycket EG
33Kommissionen betvivlar starkt att det angripna beslutet har karaktären av en rättsakt mot vilken talan kan väckas i den mening som avses i artikel 230 EG. Det angripna beslutet är inte huvudsakligen avsett att medföra tvingande rättsverkningar för utomstående som kan påverka deras intressen genom att väsentligt förändra deras rättsliga ställning. Tvärtom utgör det endast en förklaring om kommissionens avsikt att följa en viss linje i samband med vissa kommande händelser, nämligen vid offentliggörandet av meddelanden om ledig tjänst. Enligt rättspraxis kan inte en sådan rättsakt, som är av rent informativt slag, i sig medföra rättsverkningar för utomstående och detta är heller inte avsikten med den. Utomståendes intressen kan inte på ett konkret sätt komma till skada genom de åtgärder som faktiskt antagits med tillämpning av de riktlinjer som tillkännagavs i det angripna beslutet. Sökandens påstående om att offentliggörandet av meddelandet om ledig tjänst konkretiserar den skada det angripna beslutet får på sökandenas rättsligt skyddade intressen bekräftar denna tes.
34Kommissionen har tillfogat att för det fall det angripna beslutet anses vara en åtgärd som är avsedd att ha tvingande rättsverkningar och, följaktligen, skulle kunna bli föremål för en självständig talan om ogiltigförklaring enligt artikel 230 EG, utgör de enskilda meddelandena om ledig tjänst, som senare offentliggjorts med stöd av det angripna beslutet, rena verkställighetsåtgärder utan någon som helst självständighet i förhållande till själva det angripna beslutet, och talan kan således inte väckas mot dem. Republiken Italien har själv i sin ansökan kvalificerat meddelandet om ledig tjänst som en rättsakt som innebär verkställighet eller tillämpning av det angripna beslutet. Kommissionen anser följaktligen att talan i ett sådant fall ska avvisas, i den mån den avser meddelandet om ledig tjänst.
35Republiken Italien har medgivit att det inte står klart att det angripna beslutet medför tvingande rättsverkningar för utomstående, eftersom det kan hävdas att det inte är riktat utåt, utan endast är avsett för kommissionen själv och att endast offentliggörandet av ett specifikt meddelande om ledig tjänst kan påverka intressena hos personer utanför kommissionen.
36Republiken Italien anser emellertid att det finns argument som talar för påståendet att det angripna beslutet är en rättsakt mot vilken talan kan väckas. För det första innebär det angripna beslutet att språkregler inrättas som i framtiden kommer att tillämpas på samtliga meddelande om ledig tjänst som avser högre chefstjänster och det påverkar redan intressena hos personer utanför kommissionen, i synnerhet intressena hos de medlemsstater vars språk inte används. De berörda medlemsstaterna kan således omedelbart väcka talan vid förstainstansrätten, utan att invänta att ett meddelande om ledig tjänst offentliggörs på endast de tre språk som föreskrivs i det angripna beslutet. För det andra talar den omständigheten att det angripna beslutet inte framstår som en förberedande rättsakt inför ett slutligt beslut, utan i sig framstår som ett slutligt beslut, för påståendet att det angripna beslutet är en rättsakt mot vilken talan kan väckas.
37Republiken Italien har tillfogat att om den inte av en tillfällighet hade fått kännedom om det angripna beslutet hade den endast kunna väcka talan mot själva de offentliggjorda meddelandena om ledig tjänst, och en sådan talan hade varit tillräcklig i förevarande fall för att återupprätta en lagenlig situation. En medlemsstats intresse, vilket skiljer sig från det intresse en enskild sökande till en tjänst inom gemenskapsförvaltningen har, skyddas emellertid bättre av att själva det angripna beslutet ogiltigförklaras, eftersom en sådan ogiltigförklaring medför att medlemsstaten inte behöver ifrågasätta vart och ett av de meddelanden om ledig tjänst som inte offentliggörs på dess officiella språk.
38Konungariket Spanien har anslutit sig till vad Republiken Italien har anfört med tillägget att det angripna beslutet och meddelandet om ledig tjänst inte kan särskiljas, utan de utgör en juridisk enhet. Det angripna beslutet har tvingande rättsverkningar av sällsynt vikt och allvar, eftersom det bland annat hotar principen om bevarande av den språkliga mångfalden, vilken är en av de grundprinciper på vilka Europeiska unionen vilar, liksom principerna om institutionernas behörighet och om icke-diskriminering på grund av språk och nationell identitet. Meddelandet om ledig tjänst är endast en genomförande- eller verkställighetsåtgärd i förhållande till det angripna beslutet, vilket innebär att om förstainstansrätten skulle ogiltigförklara det angripna beslutet skulle följaktligen meddelandet om ledig tjänst ogiltigförklaras.
39Enligt fast rättspraxis ska det vara möjligt att väcka talan om ogiltigförklaring enligt artikel 230 EG i fråga om alla sådana åtgärder vidtagna av institutionerna – oavsett dessa åtgärders karaktär eller form – vilka är avsedda att ha rättsverkningar (domstolens dom av den 31 mars 1971 i mål 22/70, kommissionen mot rådet, REG 1971, s. 263 , punkt 42, svensk specialutgåva, volym 1, s. 551, av den 16 juni 1993 i mål C-325/91, Frankrike mot kommissionen, REG 1993, s. I-3283 , punkt 9, svensk specialutgåva, volym 14, s. I-87, av den 20 mars 1997 i mål C-57/95, Frankrike mot kommissionen, REG 1997, s. I-1627 , punkt 7, och av den 1 december 2005 i mål C-301/03, Italien mot kommissionen, REG 2005, s. I-10217, punkt 19 ).
40Vid bedömningen av om en rättsakt eller ett beslut ger upphov till sådana verkningar ska hänsyn tas till dess innehåll i sak (domstolens beslut av den 11 november 1981 i mål 60/81, IBM mot kommissionen, REG 1981, s. 2639 , punkt 9, svensk specialutgåva, volym 6, s. 225, och förstainstansrättens dom av den 22 mars 2000 i de förenade målen T-125/97 och T-127/97, Coca-Cola mot kommissionen, REG 2000, s. II-1733 , punkt 78 och där angiven rättspraxis).
41En åtgärd som en institution har vidtagit som endast ger uttryck för institutionens eller en av dess avdelningars avsikt att handla på ett visst sätt är inte en rättsakt mot vilken talan kan väckas i den mening som avses i artikel 230 EG (domstolens dom av den 27 september 1988 i mål 114/86, Förenade kungariket mot kommissionen, REG 1988, s. 5289 , punkt 13, och av den 5 maj 1998 i mål C-180/96, Förenade kungariket mot kommissionen, REG 1998, s. I-2265 , punkt 28). Sådana interna riktlinjer, i vilka de huvudsakliga riktlinjer som institutionen kommer att grunda sig på när den, med stöd av relevanta bestämmelser, senare fattar individuella beslut vars lagenlighet kan ifrågasättas enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 230 EG kan inte anses vara avsedda att ha rättsverkan (domstolens dom av den 6 april 2000 i mål C-443/97, Spanien mot kommissionen, REG 2000, s. I-2415 , punkterna 33 och 34).
42Det ska dessutom erinras om att enligt artikel 29.2 i tjänsteföreskrifterna får varje institution tillämpa ett annat förfarande än uttagningsprov för rekrytering av högre tjänstemän.
43Enligt rättspraxis ska det utrymme för skönsmässig bedömning som en institution har vid bedömningen av meriterna hos sökande till en viss tjänst utövas under fullständigt iakttagande av alla relevanta regler, det vill säga inte enbart meddelandet om ledig tjänst, utan även eventuella förfaranderegler som institutionen i fråga antagit (förstainstansrättens dom av den 18 september 2003 i mål T-73/01, Pappas mot Regionkommittén, REGP 2003, s. I-A-207 och s. II-1011 , punkt 53). Dessa regler utgör en del av de rättsliga bestämmelser som institutionen har en strikt skyldighet att följa när den utövar sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning (förstainstansrättens dom av den 4 juli 2006 i mål T-88/04, Tzirani mot kommissionen, REGP 2006, s. I-A-2-149 och s. II-A-2-703 , punkt 78). Den berörda institutionen får inte avvika från de interna rekryteringsregler som den själv åtagit sig att följa, utan att reglerna formellt ändras (förstainstansrättens dom av den 13 december 2007 i mål T-113/05, Angelidis mot parlamentet, REGP 2007, ännu ej offentliggjort i rättsfallssamlingen, punkt 75).
44De regler om rekryteringsförfarandet som en institution med stöd av artikel 29.2 i tjänsteföreskrifterna antar för sin rekrytering av högre tjänstemän binder följaktligen denna institution och får på så sätt rättsverkningar i den mening som avses i rättspraxis rörande artikel 230 EG.
45Sådana regler kan förvisso med stöd av ovannämnda bestämmelse i tjänsteföreskrifterna antas från fall till fall, för varje tjänst som avses i bestämmelsen och som har blivit vakant inom en institution. Om en institution bestämmer sig för ett dylikt tillvägagångssätt finns det ingenting som hindrar att den antar interna allmänna riktlinjer, i enlighet med vilka den varje gång det behövs fastställer förfaranderegler att följa vid rekryteringen till en tjänst som omfattas av artikel 29.2 i tjänsteföreskrifterna. Med tillämpning av den rättspraxis som anförs ovan i punkt 41 kan det konstateras att i ett sådant fall får inte de interna riktlinjerna i sig bindande rättsverkningar och de kan således inte bli föremål för en talan om ogiltigförklaring. En dylik talan skulle i ett sådant fall endast kunna avse meddelandet om ledig tjänst eller någon annan rättsakt genom vilken de förfaranderegler som ska följas vid tillsättningen av en bestämd tjänst slutgiltigt fastställs.
46Emellertid hindrar varken artikel 29.2 i tjänsteföreskrifterna eller någon annan bestämmelse institutionen från att, före genomförandet av ett konkret förfarande för att tillsätta en högre chefstjänst, anta generellt tillämpliga regler som slutgiltigt fastställer åtminstone vissa aspekter av det förfarande som ska följas vid rekrytering av högre tjänstemän inom den institutionen. Sådana regler får tvingande rättsverkningar, eftersom den berörda institutionen, så länge nämnda regler inte har ändrats eller upphävts, inte får avvika från dem vid rekryteringen till en bestämd tjänst i denna kategori. I ett sådant fall kan en privilegierad sökande, såsom en medlemsstat, omedelbart genom en talan om ogiltigförklaring med stöd av artikel 230 EG ifrågasätta reglernas lagenlighet, utan att behöva invänta att de tillämpas i ett konkret fall.
47I förevarande fall ska det först prövas huruvida det angripna beslutet endast avspeglar kommissionens avsikt att ha en viss inriktning eller följa vissa riktlinjer i sina förfaranden för rekrytering av högre tjänstemän eller om det snarare är så att den genom beslutet direkt och slutgiltigt fastställer en aspekt av det förfarande som framöver ska följas vid tillsättning av högre chefstjänster som omfattas av beslutets tillämpningsområde.
48Med hänsyn till beslutets innehåll, såsom detta framgår av såväl den handling som är bifogad Republiken Italiens ansökan som de handlingar som kommissionen gav in vid förhandlingen, rör det sig här om det andra alternativet. Beslutet, som är avfattat på ett klart och otvetydigt sätt, innehåller inte endast riktlinjer, utan fastställer på ett slutgiltigt och tvingande sätt en aspekt av rekryteringsförfarandet för tillsättning av högre chefstjänster inom kommissionen, nämligen de språk på vilka dithörande meddelanden om ledig tjänst ska offentliggöras, och detta åtminstone fram till den 1 januari 2007, vilket är den dag då övergångsperioden för tillämpningen av det angripna beslutet ska upphöra. Detta stöds dessutom dels av att den ifrågasatta rättsakten innehåller formuleringar såsom ”kommissionen har beslutat”, ”kommissionen beslutar” och ordet ”beslut”, dels av att meddelandet om ledig tjänst endast offentliggjordes på tyska, engelska och franska, det vill säga i full överensstämmelse med de former för sådana offentliggöranden som fastställdes i det angripna beslutet (se, a contrario , domen i det ovan i punkt 39 nämnda målet Italien mot kommissionen, punkterna 21–24, och domen av den 27 september 1988 i det ovan i punkt 41 nämnda målet Förenade kungariket mot kommissionen, punkt 14).
49Det angripna beslutet binder således kommissionen, som inte kan avvika från det utan att formellt ändra det. Vad gäller dess innehåll ska det dessutom anses ha bindande rättsverkningar och således kunna utgöra föremål för en talan om ogiltigförklaring som grundar sig på artikel 230 EG och som väcks av en privilegierad sökande, såsom en medlemsstat.
50Därefter ska rätten pröva kommissionens argument att talan ska avvisas i den mån den avser meddelandet om ledig tjänst för det fall det angripna beslutet skulle anses vara en rättsakt som har rättsverkningar, eftersom det sistnämnda i så fall endast utgör en ren verkställighetsåtgärd avseende nämnda beslut.
51Enligt rättspraxis återfinns bland de rättsakter som inte har bindande rättsverkningar som kan påverka de berördas intressen bland annat rena verkställighetsåtgärder, vilka följaktligen inte utgör rättsakter mot vilka talan kan väckas i den mening som avses i artikel 230 EG (domstolens dom av den 1 december 2005 i mål C-46/03, Förenade kungariket mot kommissionen, REG 2005, s. I-10167 , punkt 25, av den 12 september 2006 i mål C-131/03 P, Reynolds Tobacco m.fl. mot kommissionen, REG 2006, s. I-7795 , punkt 55, och av den 6 december 2007 i mål C-516/06 P, REG 2007, s. I-10685 , punkt 29).
52Med rena verkställighetsåtgärder förstås bland annat åtgärder som, utan att de skapar rättigheter eller skyldigheter för tredje man, endast är avsedda att i praktiken genomföra en rättsakt av beslutskaraktär eller åtgärder som har vidtagits för att genomföra tidigare beslut som enbart får rättsverkningar inom den interna administrationen utan att påverka intressena hos tredje man (domstolens dom av den 25 februari 1988 i mål 190/84, Les Verts mot parlamentet, REG 1988, s. 1017 , punkt 8, svensk specialutgåva, volym 9, s. 381, och av den 1 december 2005 i det ovan i punkt 51 nämnda målet Förenade kungariket mot kommissionen, punkterna 1 och 25, se även, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 17 juli 1959 i mål 20/58, Phoenix-Rheinrohr mot Höga myndigheten, REG 1959, s. 163 , s. 181).
53Såsom rena verkställighetsåtgärder, mot vilka talan inte kan väckas med stöd av artikel 230 EG, har bland annat kvalificerats en handling som innebar återtagande från budgeten av ett belopp som kommissionen tidigare hade beslutat att återta (dom av den 1 december 2005 i det ovan i punkt 51 nämnda målet Förenade kungariket mot kommissionen, punkterna 1 och 25), rättsakter rörande åtagande, kontroll, godkännande och betalning av utgifter som antagits på grund av beslut om fördelning och användning av anslag (domen i det ovan i punkt 52 nämnda målet Les Verts mot parlamentet, punkt 8) liksom verkställandet, genom att en bankgaranti utnyttjades, av ett tidigare beslut av kommissionen, genom vilket ett företag hade ålagts böter på grund av dess delaktighet i en rad överträdelser enligt artikel 81.1 EG (domen i det ovan i punkt 51 nämnda målet kommissionen mot Ferriere Nord, punkterna 28 och 29).
54I förevarande fall kan det, tvärtemot vad kommissionen har gjort gällande, inte sägas att meddelandet om ledig tjänst utgör en ren verkställighetsåtgärd i förhållande till det angripna beslutet, i den mening som avses i den ovan i punkterna 51 och 53 nämnda rättspraxisen.
55Såsom domstolen vid upprepade tillfällen har slagit fast bestäms det i meddelandena om ledig tjänst vilka personer som kan komma i fråga för anställning, genom att villkoren för tillträde till tjänsten definieras i dem, och dessa utgör således rättsakter som går emot de potentiella sökande, vilka saknar rätt att söka tjänsten på grund av nämnda villkor (domstolens dom av den 19 juni 1975 i mål 79/74, Küster mot parlamentet, REG 1975, s. 725 , punkterna 5–8, och av den 11 maj 1978 i mål 25/77, De Roubaix mot kommissionen, REG 1978, s. 1081 , punkterna 7–9, samt förstainstansrättens dom av den 16 september 1993 i mål T-60/92, Noonan mot kommissionen, REG 1993, s. II-911 , punkt 21).
56Att ett meddelande om ledig tjänst har karaktären av en rättsakt som går någon emot och följaktligen är en rättsakt mot vilken talan kan väckas, i den mening som avses i artikel 230 EG, kan heller inte ifrågasättas på den grunden att det i ett visst avseende följer de villkor som redan fastställts i en rättslig norm eller i ett tidigare beslut med allmän giltighet från institutionerna eller att det återger vissa av dessa – vilka villkor utgör den rättsliga grunden för nämnda meddelande om ledig tjänst – eftersom det är just meddelandet om ledig tjänst som konkretiserar den rättsliga situationen som helhet betraktad för alla de personer som potentiellt kan väcka talan och som innebär att de otvetydigt och med säkerhet kan förstå hur och i vilken utsträckning deras särskilda intressen påverkas.
57Kommissionens argument att meddelandet om ledig tjänst, genom att det publicerades endast på de tre språk som anges i det angripna beslutet, ska ses som en ren verkställighetsåtgärd mot vilken talan inte kan väckas kan följaktligen inte godtas.
58Kommissionen har gjort gällande att eftersom det angripna beslutet varken offentliggjordes eller delgavs kan, i enlighet med artikel 230 femte stycket EG, den tid inom vilken talan om ogiltigförklaring mot detsamma kan väckas inte börja löpa innan Republiken Italien fått exakt kännedom om innehållet i och skälen till det angripna beslutet.
59Republiken Italien har emellertid nöjt sig med att ange, i punkt 11 i ansökan, att den fick kännedom om det angripna beslutet ”vid tidpunkten för offentliggörandet av meddelandet om ledig tjänst”, dock utan att precisera exakt vilken dag detta skedde eller om den fullgjort sin skyldighet att inom en rimlig tidsfrist begära att få ta del av det angripna beslutet i dess helhet efter att ha fått kännedom om dess förekomst, i enlighet med fast rättspraxis inom området för tidsfrister för väckande av talan mot rättsakter som varken offentliggjorts eller delgivits. Republiken Italien har dessutom i sin replik nöjt sig med att påstå att den inte fick fullständig kännedom om innehållet i det angripna beslutet ”förrän i slutet av mars månad” år 2005, utan att precisera detta närmare.
60Kommissionen har medgivit att den dag då kännedom fås om det angripna beslutet och den dag då meddelandet om ledig tjänst offentliggörs inte är densamma, med hänsyn till kravet på att även beakta den tid det tar att granska meddelandet om ledig tjänst och att göra efterforskningar för att utröna om det föreligger ett tidigare administrativt beslut och få full kännedom om dess innehåll. Med beaktande av, för det första, Republiken Italiens inställning, enligt vad som anges ovan i punkt 59, och, för det andra, att det angripna beslutet inte meddelats i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar ( EGT L 145, s. 43 ) och, slutligen, avsaknaden av förklaringar om hur texten till det angripna beslutet på annat sätt kan erhållas, saknas emellertid skäl att invända, såsom de italienska myndigheterna har gjort, att kommissionen inte har visat att de italienska myndigheterna hade fullständig kännedom om det angripna beslutet före eller vid offentliggörandet av meddelandet om ledig tjänst, eftersom det under de omständigheter som här föreligger är sökanden som har bevisbördan.
61Republiken Italiens inställning i denna fråga överensstämmer inte med de krav som uppställs i rättspraxis och gör att rimligt tvivel uppstår avseende huruvida tidsfristen för talans väckande har iakttagits i den mån talan avser det angripna beslutet. Under dessa omständigheter anser kommissionen att den dag då Republiken Italien fick kännedom om det exakta innehållet i det angripna beslutet måste vara kort tid efter dagen för offentliggörandet av meddelandet om ledig tjänst och att tidsfristen för att väcka talan mot det angripna beslutet, vilket inte skedde förrän den 3 maj 2005, samtidigt med att meddelandet om ledig tjänst ifrågasattes, följaktligen rimligen måste anses ha löpt ut – utan att talan hade väckts – vid den tidpunkten.
62Republiken Italien har i sin ansökan anfört att den fick kännedom om det angripna beslutet först ”vid tidpunkten för offentliggörandet av meddelandet om ledig tjänst”. Republiken Italien angav i sin replik att då det angripna beslutet inte var omnämnt i meddelandet om ledig tjänst, kan tidsfristen för att väcka talan mot det förstnämnda inte sammanfalla med offentliggörandet av meddelandet om ledig tjänst. Nödvändig tid för att granska meddelandet om ledig tjänst och för undersökningar som syftar till att kontrollera förekomsten av det angripna beslutet och ta del av dess innehåll måste beaktas. Dessa undersökningar var än mer komplicerade på grund av att den åtgärd avseende den interna organisationen som i förväg hade fastställts i det angripna beslutet var av övergångskaraktär. Tidsåtgången för dessa undersökningar innebar att Republiken Italien inte fick full kännedom om det angripna beslutet förrän i slutet av mars månad 2005. Kommissionen har inte visat att denna kännedom uppstod tidigare än i slutet av mars månad 2005 eller innan meddelandet om ledig tjänst offentliggjordes.
63Eftersom det dessutom är rimligt att i förevarande fall anse att fristen för att ta del av det angripna beslutet började löpa vid offentliggörandet av meddelandet om ledig tjänst och med beaktande av förlängningen med tio dagar, med hänsyn till avstånd enligt artikel 102.2 i rättegångsreglerna, av tidsfristen för att väcka talan mot det angripna beslutet kan nämnda talan inte anses ha väckts för sent. Republiken Italien anser följaktligen att dess talan har väckts i tid.
64Konungariket Spanien har anslutit sig till Republiken Italiens argumentation och tillfogat att dagen för offentliggörande av meddelandet om ledig tjänst inte kan anses vara utgångspunkten för den tidsfrist inom vilken Republiken Italien kan ifrågasätta det angripna beslutet, eftersom meddelandet om ledig tjänst inte offentliggjordes i den italienskspråkiga utgåvan av Europeiska unionens officiella tidning och det inte kan begäras att de italienska myndigheterna ska läsa någon annan utgåva av densamma. Vad gäller de notiser som bland annat infördes i två italienska dagstidningar (se punkt 9 ovan), kan dessa inte likställas med ett offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning , och de kan följaktligen inte beaktas vid beräkningen av tidsfristen för väckande av talan.
65Enligt artikel 230 femte stycket EG ska talan om ogiltigförklaring väckas inom en tidsfrist på två månader. Tidsfristen ska räknas från den dag då rättsakten offentliggjordes eller delgavs klaganden eller, om så inte skett, från den dag då denne fick kännedom om rättsakten, allt efter omständigheterna.
66Av denna bestämmelse framgår att tidpunkten då klaganden fick kännedom om rättsakten, såsom kriterium för när talefristen ska börja löpa, är subsidiär i förhållande till offentliggörandet eller delgivningen av rättsakten (domstolens dom av den 10 mars 1998 i mål C-122/95, Tyskland mot rådet, REG 1998, s. I-973 , punkt 35, se även förstainstansrättens dom av den 27 november 2003 i mål T-190/00, Regione Siciliana mot kommissionen, REG 2003, s. II-5015 , punkt 30 och där angiven rättspraxis).
67Enligt rättspraxis ankommer det på den part som gör gällande att ansökan skett för sent att bevisa när den händelse inträffade som medförde att fristen började löpa (se förstainstansrättens beslut av den 13 april 2000 i mål T-263/97, GAL Penisola Sorrentina mot kommissionen, REG 2000, s. II-2041 , punkt 47 och där angiven rättspraxis).
68Det framgår också av rättspraxis att det, när en handling varken har offentliggjorts eller delgivits, ankommer på den som känner till förekomsten av en rättsakt som berör honom att begära att få ta del av hela handlingen inom en rimlig tidsfrist, varvid fristen för talan ska räknas från den tidpunkt då den berörde utomstående fick exakt kännedom om innehållet i och skälen till rättsakten i fråga så att han kunde utnyttja sin rätt att väcka talan (domstolens dom av den 6 juli 1988 i mål 236/86, Dillinger Hüttenwerke mot kommissionen, REG 1988, s. 3761 , punkt 14, och av den 19 februari 1998 i mål C-309/95, kommissionen mot rådet, REG 1998, s. I-655 , punkt 18, samt förstainstansrättens dom av den 15 juni 2005 i mål T-17/02, Olsen mot kommissionen, REG 2005, s. II-2031 , punkt 73, och förstainstansrättens beslut av den 21 november 2005 i mål T-426/04, Tramarin mot kommissionen, REG 2005, s. II-4765 , punkt 48).
69Enligt fast rättspraxis utgör dessutom tidsfristerna för att väcka talan enligt artikel 230 EG tvingande rätt, eftersom de upprättats för att säkerställa tydlighet och säkerhet i rättsliga situationer och för att undvika diskriminerande eller godtycklig behandling i rättsliga förfaranden. Det ankommer på gemenskapsdomstolen att, även ex officio, granska om denna frist har iakttagits (domstolens dom av den 23 januari 1997 i mål C-246/95, Coen, REG 1997, s. I-403 , punkt 21, och förstainstansrättens dom av den 18 september 1997 i de förenade målen T-121/96 och T-151/96, Mutual Aid Administration Services mot kommissionen, REG 1997, s. II-1355 , punkterna 38 och 39).
70När det inte är möjligt att med säkerhet fastställa vilken dag klagandena fick exakt kännedom om innehållet i och skälen till den rättsakt som de ifrågasätter, ska det emellertid anses att fristen för att väcka talan började löpa senast den dag då det kan bevisas att klagandena hade sådan kännedom (domstolens dom av den 10 januari 2002 i mål C-480/99 P, Plant m.fl. mot kommissionen och South Wales Small Mines, REG 2002, s. I-265 , punkt 49).
71Det är i förevarande fall ostridigt att det angripna beslutet varken offentliggjordes eller delgavs Republiken Italien. Det råder heller ingen tvekan om att Republiken Italien innan talan väcktes hade exakt kännedom om innehållet i och skälen till det angripna beslutet. Även om den version av det angripna beslutet som Republiken Italien bifogade sin ansökan är något annorlunda avfattad än den som finns i de handlingar som kommissionen inkom med vid förhandlingen, är det nämligen ostridigt att innehållet i de två versioner av det angripna beslutet som förstainstansrätten förfogar över är exakt detsamma.
72Frågan är således exakt vid vilken tidpunkt Republiken Italien fick den kopia av det angripna beslutet som den bifogade sin ansökan, eftersom det var detta datum som tidsfristen för att väcka talan mot det angripna beslutet började löpa för Republiken Italien. Det ska även anges att det framgår av en enkel räkneoperation att för att talan mot det angripna beslutet inte ska anses vara för sent väckt ska Republiken Italien inte ha fått kännedom om det angripna beslutet före den 23 februari 2005.
73Eftersom Republiken Italien i sina skriftliga inlagor inte hade lämnat klara uppgifter om vid vilken tidpunkt den hade mottagit den kopia av det angripna beslutet som var bifogad ansökan, anmodade förstainstansrätten, såsom en åtgärd för processledning, densamma att ange exakt vid vilken tidpunkt, från vilken källa och på vilket sätt den hade erhållit den kopia av det angripna beslutet som återfinns i bilagan till dess ansökan samt att inge bevisning härom.
74I ett första svar, som inkom till kansliet den 12 juni 2008, åberopade Republiken Italien en skrivelse som dess ständiga representant vid Europeiska unionen den 10 mars 2005 hade sänt till kommissionens generalsekreterare för att protestera mot att meddelandet om ledig tjänst inte hade offentliggjorts på italienska tillika svaren på denna skrivelse från kommissionens vice ordförande och generalsekreterare, båda daterade den 6 april 2005. Republiken Italien inkom med kopior av dessa tre skrivelser och har påstått att det var till följd av dessa skrivelser som den fick kännedom om kommissionens interna handling SEC (2004) 638/6 av den 26 maj 2004, det vill säga en annan handling än det angripna beslutet, även om det sistnämnda innehåller en hänvisning till den.
75I ett kompletterande svar, som inkom till kansliet den 23 juni 2008, har Republiken Italien tillfogat att det var ”av en händelse” som den hade erhållit en kopia av det omtvistade, till dess ansökan bifogade, beslutet, tack vare en sammanslutning för främjande av det italienska språket, dock utan att precisera vid vilken tidpunkt sammanslutningen i fråga hade överlämnat nämnda kopia till den.
76Även om vagheten i Republiken Italiens svar är beklaglig kan rätten konstatera inte bara att kommissionen inte har visat att Republiken Italien före den 23 februari 2005 hade fått kännedom om det angripna beslutet, utan även att det dessutom framkommit vissa omständigheter i akten som talar för att Republiken Italien vid denna tidpunkt ännu inte hade någon kännedom om förekomsten av eller innehållet i det angripna beslutet.
77För det första framförde således Republiken Italiens ständiga representant vid Europeiska unionen i skrivelsen av den 10 mars 2005 livliga protester mot att meddelandet om ledig tjänst inte hade offentliggjorts på italienska, men utan att hänvisa till det angripna beslutet. Det är dock logiskt att utgå ifrån att om Republiken Italien redan hade kännedom om det angripna beslutets förekomst och innehåll vid tidpunkten för ovannämnda skrivelse så skulle protesten även ha riktats mot det angripna beslutet.
78För det andra erinras det i generalsekreterarens skrivelse av den 6 april 2005, vilken sändes som ett svar på skrivelsen av den 10 mars 2005, endast om en ”praxis”, bestående i att offentliggöranden av meddelanden om ledig tjänst avseende högre chefstjänster görs på endast tre språk, ”vilket tillämpats sedan sistlidna november månad”, utan att ange att detta bruk hade sin grund i det angripna beslutet.
79Vad gäller den skrivelse från kommissionens vice ordförande som likaledes är daterad den 6 april 2005, har inte heller den uppenbarat förekomsten av det angripna beslutet, utan endast bekräftat, på ett åtminstone tvetydigt sätt, att den praxis som består i att nämnda meddelanden endast offentliggörs på tre språk följer av kommissionens handling SEC (2004) 638/6, från maj månad 2004.
80Vad slutligen gäller Republiken Italiens påstående i ansökan att den fick kännedom om det angripna beslutet ”vid offentliggörandet av meddelandet om ledig tjänst”, kan det inte förstås så, att Republiken Italien fick kännedom om det angripna beslutets förekomst och innehåll dagen för nämnda offentliggörande (den 9 februari 2005), eftersom meddelandet om ledig tjänst, såsom Republiken Italien med rätta har påstått, inte innehåller någon hänvisning till det angripna beslutet.
81Under dessa omständigheter måste ovannämnda påstående förstås så, att Republiken Italien till följd av offentliggörandet av meddelandet om ledig tjänst gjorde vissa undersökningar som ledde till att den vid ett senare datum som inte med säkerhet kan fastställas erhöll en kopia av det, till ansökan bifogade, omtvistade beslutet. Av akten framgår emellertid inte någon omständighet som talar för att denna tidpunkt ligger före den 23 februari 2005.
82Av allt det som anförts följer att talan ska anses ha väckts inom tidsfristen, såväl i den mån den avser det angripna beslutet som i den mån den avser meddelandet om ledig tjänst. Vad gäller sistnämnda handling är det obestridligt att talan väcktes inom tidsfristen.
83Republiken Italien har anfört en enda grund, som avser åsidosättande av artikel 12 EG, artikel 22 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som proklamerades i Nice den 7 december 2000 ( EGT C 364, 2000, s. 1 ), artiklarna 1, 3, 4 och 5 i förordning nr 1, artiklarna 1d.1 och artikel 27 i tjänsteföreskrifterna, artikel 18 i kommissionens arbetsordning, liksom principerna om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet och om skydd för den språkliga mångfalden.
84Republiken Italien har gjort gällande att kommissionen har åsidosatt artiklarna 1, 3, 4 och 5 i förordning nr 1 och artikel 12 EG, genom att i det angripna beslutet föreskriva att meddelanden om ledig tjänst avseende högre chefstjänster inte ska avfattas på italienska och genom att underlåta att offentliggöra meddelandet om ledig tjänst på italienska. Kommissionen har även åsidosatt artikel 22 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, enligt vilken unionen ska respektera den kulturella, religiösa och språkliga mångfalden. I en gemenskap grundad på principen om fri rörlighet för personer är, enligt fast rättspraxis, nämligen skyddet av individernas rättigheter och möjligheter på språkområdet av särskild betydelse, varför all indirekt diskriminering på grund av språkkunskaper måste förbjudas (domstolens dom av den 11 juli 1985 i mål 137/84, Mutsch, REG 1985, s. 2681 , punkt 11, svensk specialutgåva, volym 8, s. 307, av den 28 november 1989 i mål C-379/87, Groener, REG 1989, s. 3967 , punkt 13, svensk specialutgåva, volym 10, s. 259, och av den 24 november 1998 i mål C-274/96, Bickel och Franz, REG 1998, s. I-7637 , punkterna 19 och 23).
85Republiken Italien har tillfogat att principen om skydd för den språkliga mångfalden i gemenskapen gör sig gällande som ett grundläggande krav på samtliga dess institutioner och organ. Tillämpningen av institutionernas språkregler får inte avvika från denna princip. Dessa regler säkerställer att språkrättigheter tillerkänns individerna, vilka har direkt åtkomst till gemenskapsinstitutionerna. Den härrör från den särskilda karaktären av förhållandena mellan Europeiska gemenskapen och medborgarna och ska således anses vara ett direkt uttryck för den språkliga mångfalden inom Europeiska unionen.
86Förvisso ska iakttagandet av principen om skydd för den språkliga mångfalden kunna förenas med den institutionella och administrativa verksamhetens krav, vilket i praktiken kan innebära att en del inskränkningar av principen kan rättfärdigas. Sådana inskränkningar måste emellertid begränsas och motiveras av den institutionella och administrativa verksamhetens tvingande krav och får inte påverka kärninnehållet i den princip som innebär att institutionerna är skyldiga att respektera och använda samtliga gemenskapens officiella språk.
87Republiken Italien urskiljer i detta avseende tre olika situationer som det tas sikte på i förordning nr 1.
88För det första krävs det kraftfullaste skyddet av den språkliga mångfalden i kommunikationen mellan unionens institutioner och dess medborgare. I det fallet är nämligen principen förknippad med en grundläggande demokratisk princip, vars iakttagande i synnerhet kräver att gemenskapens rättssubjekt, medlemsstater och unionsmedborgare, enkelt kan få tillgång till gemenskapens lagstiftning och till de institutioner som har författat den. Tekniska svårigheter, som en effektiv institution kan och ska överkomma, får inte hindra att den språkliga mångfalden upprätthålls.
89För det andra är det även i administrativa förfaranden väsentligt att de berörda, medlemsstater eller medborgare, kan förstå de institutioner eller organ som de har kontakt med. Det är av detta skäl som det enligt artikel 3 i förordning nr 1 krävs att den berördes språk används som kommunikationsspråk. I detta sammanhang kan förvisso de berördas språkliga rättigheter inskränkas om det motiveras av administrationens behov (domstolens dom av den 9 september 2003 i mål C-361/01 P, Kik mot harmoniseringsbyrån, REG 2003, s. I-8283 , punkterna 92–94). Enligt artikel 290 EG har emellertid endast rådet, och inte kommissionen, rätt att inrätta ordningar som innebär att de officiella språken behandlas olika, varvid den ska göra lämpliga och proportionerliga val som innebär att omotiverad diskriminering av unionsmedborgarna undviks.
90För det tredje får institutionerna, inom ramen för gemenskapens institutioners och organs interna funktionssätt, enligt artikel 6 i förordning nr 1 välja, och kräva att dess anställda använder, ett bestämt kommunikationsspråk. Även om grundläggande effektivitetskrav på det administrativa arbetet kan motivera att det fastställs ett begränsat antal arbetsspråk, får de interna språkreglerna emellertid inte helt avvika från reglerna om institutionernas externa kommunikation. Det är följaktligen endast tillåtet att välja ett eller flera interna arbetsspråk om valet grundar sig på objektiva och ändamålsenliga överväganden och det inte medför att gemenskapens medborgare på ett orättfärdigt sätt behandlas olika. En institutions förfaranden för rekrytering av personal måste således säkerställa att alla som har den erforderliga kompetensen för de tjänster som ska tillsättas kan delta.
91I förevarande fall strider kommissionens offentliggörande på endast tre språk av meddelanden om ledig tjänst avseende högre chefstjänster inte bara mot förordning nr 1, utan även mot artikel 18 sista stycket i kommissionens arbetsordning samt mot artiklarna 1d.1 och 27 i tjänsteföreskrifterna.
92Kommissionen motiverade denna åtgärd med att hänvisa till de svårigheter som hänger samman med att översätta dessa meddelanden till de nio officiella språken i de medlemsstater som anslöt sig till gemenskapen den 1 maj 2004. Sådana svårigheter, som är av rent administrativ och organisatorisk natur, kan emellertid inte motivera att översättningar till de officiella språken i övriga medlemsstater saknas, i synnerhet inte då kapaciteten för översättning till dessa staters språk inte tidigare har medfört något problem.
93Avsaknaden av översättningar av meddelandena om ledig tjänst till språken i de nya medlemsstaterna hade tillfälligtvis, under en övergångsperiod, kunnat motiveras om det hade beretts tillfälle för de potentiella sökandena från dessa medlemstater att på andra, ändamålsenliga, sätt ta del av nämnda meddelanden. Republiken Italien anser i detta avseende att dessa sökande ska anses vara kvalificerade personer med påtaglig intellektuell förmåga som gör det möjligt för dem att hålla sig tillräckligt informerade. En publicering i de nya medlemsstaternas nationella tidningar av en notis om offentliggörandet av ett meddelande om ledig tjänst som inte är översatt till nämnda staters språk eller en liknande underrättelse från kommissionen till de nationella myndigheterna i nämnda stater skulle därför kunna uppväga ett tillfälligt åsidosättande av Europeiska unionens språkregler.
94Kommissionens val att dra in översättningarna till alla officiella språk, utom tre, av de aktuella meddelandena om ledig tjänst var emellertid en irrationell åtgärd, eftersom kommissionen, för att undvika diskriminering i förhållande till språken i de nya medlemsstaterna, åstadkommit ännu en diskriminering, till nackdel för merparten av de officiella språken i de gamla medlemsstaterna. Initiativet att komma till rätta med en diskriminering genom att öka det antal subjekt och språk som var föremål för densamma förvärrade på så sätt problemet i stället för att lösa det.
95Samma irrationella val innebär också att proportionalitetsprincipen åsidosattes, eftersom en begränsad grupp språk, nämligen tyska, engelska och franska, gavs en fördel och en prioriterad ställning. Institutionerna får förvisso, enligt artikel 6 i förordning nr 1, i sina arbetsordningar föreskriva närmare villkor för hur gemenskapens reglering av språkanvändningen ska tillämpas. Det finns emellertid inte någon skriftlig regel som säger att de tre ovannämnda språken är kommissionens interna arbetsspråk. De meddelanden om ledig tjänst som avses i artikel 29.2 i tjänsteföreskrifterna omfattas heller inte av en institutions interna språkregler. Kommissionens eventuella användning av ett begränsat antal språk i sina interna förfaranden får följaktligen inte ge återverkningar på vare sig gemenskapens språkregler, såsom dessa har fastställts av rådet med tillämpning av artikel 290 EG, eller på institutionernas sätt att rekrytera personal.
96Republiken Italien har i sin replik tillfogat att den situation som uppstod efter utvidgningen av unionen den 1 maj 2004 inte kan rättfärdiga att medlemsstaternas språk får en sämre rättslig ställning på grund av en åtgärd som avser den interna organisationen. Utvidgningen hade på sin höjd kunnat rättfärdiga att språken i de nya medlemsstaterna behandlades olika och detta endast under en övergångsperiod och efter enhälligt beslut av rådet i enlighet med artikel 290 EG. I avsaknad av ett sådant föregående beslut av rådet har kommissionens beslut fattats utan behörighet och ska således förklaras vara rättsstridigt. Endast den omständigheten att beslutet antogs av kommissionsledamöternas kollegium och inte av kommissionens generaldirektorat kan inte legitimera detsamma, eftersom det i förevarande fall inte är behörigheten hos ett eller annat organ vid kommissionen som ifrågasätts, utan just kommissionens tilldelade behörighet.
97För det första har Konungariket Spanien anfört att kommissionen inte var behörig, eftersom rådet inte hade antagit någon rättsakt som gjorde det möjligt för kommissionen att anta, och genomföra, det angripna beslutet. De allvarliga konsekvenserna av det angripna beslutet kan inte godtas utan ett föregående beslut av rådet, vilket utgör den rättsliga grunden för de åtgärder som kommissionen har vidtagit.
98För det andra har Konungariket Spanien anfört att motiveringen till det angripna beslutet brister. I likhet med Republiken Italien anser Konungariket Spanien att kapacitetsproblemen avseende översättningen till de nya medlemsstaternas språk inte kan rättfärdiga att översättningen av meddelanden om ledig tjänst till samtliga språk utom tre slopas. Konungariket Spanien har tillagt att om meddelandena om ledig tjänst översattes, om än endast delvis, till samtliga språk för publiceringen av tidningsnotiser, skulle det inte vara någonting som hindrade att nämnda meddelanden även offentliggjordes på samtliga språk i Europeiska unionens officiella tidning . Slutligen har Konungariket Spanien erinrat om att meddelandet om ledig tjänst i förevarande fall är riktat till sökande från samtliga medlemsstater och inte enbart till dem från de nya medlemsstaterna.
99För det tredje har Konungariket Spanien anslutit sig till Republiken Italiens argumentation, enligt vilken offentliggörandet på endast tre språk av de meddelanden om ledig tjänst som berörs av det angripna beslutet innebär att dessa tre språk, i strid med principerna om icke-diskriminering och om proportionalitet, ges en privilegierad ställning. Enligt Konungariket Spanien gäller detta än mer då kommissionen inte har givit något skäl till valet av de tre aktuella språken.
100Slutligen anser Konungariket Spanien att det, tvärtemot vad kommissionen har gjort gällande, inte går att dra några paralleller mellan förevarande mål och det ovan i punkt 20 nämnda målet Spanien mot Eurojust. Eurojusts meddelanden om ledig tjänst, vilka var i fråga i sistnämnda mål, hade nämligen offentliggjorts på samtliga språk. Samtliga berörda var således jämställda, oavsett vilken nationalitet de hade. I förevarande fall skulle däremot en spanjor som önskade kandidera till tjänsten som generaldirektör på Olaf vara tvungen att en viss dag läsa en viss spansk tidning, eftersom det inte kan krävas att var och en ska läsa utgåvor av Europeiska unionens officiella tidning på andra språk än modersmålet. Enligt Konungariket Spanien är således offentliggörandet av meddelandet om ledig tjänst i endast de tyska, engelska och franska utgåvorna av Europeiska unionens officiella tidning i sig tillräckligt för att det ska ogiltigförklaras. Eurojust hade inte heller anfört någon motivering för de skillnader i språkordningen som dess meddelanden om ledig tjänst medförde. I förevarande fall har däremot de språkliga uteslutanden som kommissionen beslutat om motiverats med avsaknaden av tillgänglig kapacitet för översättning av meddelanden om ledig tjänst till de nya medlemsstaternas språk. Denna motivering ger emellertid inte den omtvistade åtgärden en lämplig och proportionerlig karaktär.
101Republiken Lettland stöder Republiken Italiens argumentation och har gjort gällande att det angripna beslutet strider mot principerna om rättssäkerhet, icke-diskriminering och proportionalitet.
102Republiken Lettland har, för det första, gjort gällande att vad avser artiklarna 4 och 5 i förordning nr 1 är det med rätta som de personer som önskar söka högre tjänster inom kommissionen förväntar sig att de relevanta meddelandena om ledig tjänst offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning på samtliga officiella språk. Det angripna beslutet offentliggjordes emellertid inte i Europeiska unionens officiella tidning för att underrätta potentiella sökande med andra modersmål än tyska, engelska eller franska om att de hädanefter endast skulle kunna finna meddelandena om lediga tjänster avseende högre chefstjänster i de utgåvor av Europeiska unionens officiella tidning som utges på dessa tre språk. Denna situation innebär att rättssäkerhetsprincipen åsidosätts.
103För det andra har Republiken Lettland hävdat att offentliggörandet av kommissionens meddelanden om ledig tjänst som avser högre chefstjänster på endast engelska, franska och tyska ger medborgare i vissa medlemsstater en otillbörlig fördel, i strid med principen om icke-diskriminering. Republiken Lettland har i detta avseende gjort gällande att även om varken den grundläggande gemenskapsrätten eller rättspraxis direkt hänvisar till en princip om språkens likabehandling, följer en sådan princip, såsom en särskild form av förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet, av artikel 12 EG, eftersom kunskaperna i ett språk direkt hör samman med den nationella tillhörigheten. Förekomsten av en princip om språkens likabehandling avvisades inte heller i domen i det ovan i punkt 89 nämnda målet Kik mot harmoniseringsbyrån, och en sådan följer även av artikel 1 i förordning nr 1 samt av artikel 314 EG.
104För det tredje anser Republiken Lettland att skäl av ekonomisk natur eller eventuella problem med översättningskapaciteten inte rättfärdigar en särbehandling av språk. Kommissionens argument om kostnaderna är dessutom tvivelaktiga, eftersom motsvarande mänskliga och ekonomiska resurser har behövts för att översätta och publicera annonser i medlemsstaternas nationella tidningar. Kommissionen hade för övrigt kunnat undvika en överbelastning av översättningsavdelningarna genom att besluta att inte översätta andra mindre viktiga texter till samtliga språk, såsom individuella beslut som endast rör en enda person. Slutligen borde kommissionen, med tanke på de lärdomar som kunnat dras av de tidigare utvidgningarna av unionen, ha kunnat förbereda sig i tid, för att säkerställa och stärka nödvändiga resurser för att möta eventuella problem med översättningskapaciteten till följd av utvidgningen 2004.
105Slutligen anser Republiken Lettland att även proportionalitetsprincipen åsidosattes i förevarande fall. Kommissionen gjorde inte allt som var möjligt för att begränsa de olägenheter som följde av att det aktuella meddelandet om ledig tjänst inte offentliggjordes på samtliga officiella språk. I detta avseende var varken valet av de tre mest använda språken inom unionen för offentliggörandet av nämnda meddelanden i Europeiska unionens officiella tidning eller publiceringen på övriga språk av notiser i nationell press tillräckligt. Nationella tidningar kan inte jämställas med Europeiska unionens officiella tidning . Det hade åtminstone varit möjligt att, gemensamt med publiceringen av notiser i medlemsstaternas tidningar, offentliggöra en allmän beskrivning av varje tjänst som skulle tillsättas i Europeiska unionens officiella tidning , med uppgift om att all relevant information fanns tillgänglig på tyska, engelska och franska.
106Kommissionen har påpekat att de argument som Republiken Italien har framfört nästan exakt återger vissa överväganden som generaladvokaten M. Poiares Maduro framförde i sitt förslag till avgörande i det ovan i punkt 20 nämnda målet Spanien mot Eurojust. Kommissionen har betonat skillnaden i sak mellan det målet och det föreliggande, då, tvärtemot vad som var fallet i det mål som var föremål för generaladvokaten M. Poiares Maduros förslag till avgörande i det ovannämnda målet Spanien mot Eurojust, det angripna beslutet och meddelandet om ledig tjänst inte innehåller några uppgifter om nödvändiga kunskaper i bestämda gemenskapsspråk. Inte desto mindre är det enligt kommissionen så att en noggrann och fullständig genomläsning av generaladvokaten M. Poiares Maduros förslag till avgörande i det ovannämnda målet Spanien mot Eurojust visar att kommissionens tillvägagångssätt i förevarande fall, som är tillräckligt begränsat i tiden och helt i överensstämmelse med de språkregler som är tillämpliga på kommissionen, ska anses vara i överensstämmelse med principen om språklig mångfald och, följaktligen, befogat, ändamålsenligt och proportionellt.
107Kommissionen har gjort gällande att offentliggörandet av ett meddelande om ledig tjänst som avser en högre chefstjänst huvudsakligen syftar till att underrätta ett begränsat antal särskilt kvalificerade sökande om förekomsten av en sådan ledig tjänst, som kräver viss specifik kompetens och stor yrkeserfarenhet. Meddelandet riktar sig förvisso till personer utanför institutionen och skulle kunna ifrågasättas av externa sökande. Det måste emellertid samtidigt anses vara en åtgärd som antas i tjänstens intresse och som mer direkt knyter an till kommissionens inre organisation. Den utgör på så sätt en projektion utåt av interna åtgärder av administrativ karaktär som kommissionen har antagit för sin goda funktion. Meddelanden av detta slag ingår således inte i kommissionens relationer med omvärlden.
108Av detta följer, enligt kommissionen, att varken det angripna beslutet eller meddelandet om ledig tjänst utgör sådana rättsakter som enligt artikel 4 i förordning nr 1 ska offentliggöras på samtliga officiella språk. Mer allmänt framgår det av rättspraxis att förordning nr 1 inte är tillämplig på förhållandet mellan institutionerna och deras anställda. Kommissionen anser att denna slutsats även gäller för sökande till uttagningsprov som organiseras av en institution, eftersom dessa sökande i rättspraxis alltid har behandlats på samma sätt som tjänstemän och övriga anställda vid institutionerna.
109Enligt kommissionen föreskrivs inte i institutionernas interna språkregler, i förhållande till vilka meddelandena om ledig tjänst är en förlängning utåt, rätten att inom ramen för de yrkesmässiga förhållandena med den berörda institutionen använda det språk som tjänstemannen, eller sökanden i ett urvalsförfarande, har valt. Vad som däremot ges en särskild vikt, vad avser institutionens anställdas eller externa sökandes kommunikation med institutionen, är möjligheten för dessa tjänstemän eller sökande att få kännedom om de bestämmelser som berör dem.
110Den särskilda situation i vilken de sökande befinner sig, som åsyftas i ett meddelande om uttagningsprov eller i ett sådant slags meddelande om ledig tjänst som här har ifrågasatts, motiverar, enligt kommissionen, att ett kommunikationsspråk som den berörda institutionen fastställer används i urvalsförfaranden. I detta avseende är det den nödvändiga förekomsten av en koppling mellan de språk som används och den kompetens som fordras för utövandet av tjänsten i fråga, liksom den omständigheten att de potentiella sökandenas rättsliga intressen inte åsamkas orimlig skada, som utgör gränsen för institutionens befogenhet att företa skönsmässig bedömning.
111Kommissionen har påpekat att en institution då den utövar sin befogenhet att företa skönsmässig bedömning även kan kräva att sökandena till en tjänst har kunskaper i bestämda officiella språk, beroende på de objektiva krav som tjänsten ställer. Så var emellertid inte fallet här, eftersom meddelandet om ledig tjänst inte innehöll något särskilt krav på kunskaper i något av de tre arbetsspråken vid kommissionen, på vilka det offentliggjordes. I nämnda meddelande krävdes endast att ansökningshandlingarna skulle avfattas på ett av dessa språk. Meddelandet om ledig tjänst kunde således inte i sig på något sätt skada de potentiella sökandenas intressen, vad gäller deras språkkunskaper. Kommissionen anser att med beaktande av den slags befattning och de uppgifter som generaldirektören för Olaf har, vilka förutsätter en förmåga att arbeta i en komplex mångkulturell miljö, hade den haft all rätt att kräva att sökandena till tjänsten hade tillräckliga kunskaper i ett av de tre språk som används för kommunikationen inom institutionen. En koppling mellan användningen av dessa tre språk och den särskilda kompetens som krävs för att upprätthålla befattningen i fråga, såsom den beskrivs i meddelandet om ledig tjänst, är klart identifierbar.
112Under alla omständigheter anser kommissionen att det inte har visats att det uppstod någon verklig skada för sökande som berördes av meddelandet om ledig tjänst till följd av att detta offentliggjordes på endast tre språk. Detta offentliggörande gjordes i hela Europeiska unionen, inräknat Italien, och följaktligen kunde varje italiensk medborgare som uppfyllde de villkor som ställdes i meddelandet om ledig tjänst söka tjänsten. Italienska medborgare var faktiskt till antalet mycket väl representerade bland de sökande, eftersom de representerade ungefär 14 procent av det totala antalet sökande och det endast var en annan medlemsstat som hade något fler sökande. Det var dessutom så att de italienska sökandena inte bara var många fler till antalet än de tyska, utan de var till och med fler än tre gånger så många som de engelskspråkiga. Kommissionen drar av dessa fakta slutsatsen att språkfaktorn inte hade någon som helst betydelse för beslutet att söka tjänsten och att den inte kan ha haft någon avskräckande verkan på de unionsmedborgare som har ett annat modersmål än de språk på vilka meddelandet om ledig tjänst offentliggjordes. Kommissionen fick inte heller motta något klagomål avseende den valda språkordningen, varför slutsatsen kan dras att de sökande som berördes av meddelandet om ledig tjänst inte diskriminerades på grund av sitt språk eller sin nationalitet.
113Kommissionen anser slutligen att den pragmatiska inställning som i förevarande fall valdes med hänsyn till de väl kända översättningssvårigheterna till stor del har sin grund i överväganden som rör effektivitet och institutionens goda funktion, samtidigt som den inte kan anses avvika alltför mycket från den som beskrivs i punkterna 92–94 i domen i det ovan i punkt 89 nämnda målet Kik mot harmoniseringsbyrån .
114Förstainstansrätten erinrar för det första om att det angripna beslutet endast är tillämpligt på externa offentliggöranden i Europeiska unionens officiella tidning av meddelanden om ledig tjänst som avser högre chefstjänster vid kommissionen.
115För det andra finns det varken någon bestämmelse eller någon princip i gemenskapsrätten som innebär att sådana offentliggöranden systematiskt måste göras på samtliga officiella språk.
116Det är förvisso riktigt att sådana tjänster kan tänkas intressera sökande från samtliga medlemsstater. Såsom domstolen tidigare har slagit fast kan de många hänvisningarna i EG-fördraget till språkanvändningen inom Europeiska unionen, däribland, i synnerhet, artiklarna 290 EG och 314 EG, till vilka Republiken Italien och intervenienterna har hänvisat, inte anses ge uttryck för en allmän gemenskapsrättslig princip som ger varje medborgare rätt att kräva att varje handling som kan påverka hans eller hennes intressen under alla förhållanden ska avfattas på hans eller hennes språk (domen i det ovan i punkt 89 nämnda målet Kik mot harmoniseringsbyrån, punkt 82).
117En sådan princip, som skulle medföra att institutionerna var skyldiga att systematiskt offentliggöra ifrågavarande meddelanden om ledig tjänst i Europeiska unionens officiella tidning på samtliga officiella språk, följer inte heller av förordning nr 1. Domstolen har således funnit att denna förordning inte är tillämplig på förhållandet mellan institutionerna och deras tjänstemän och övriga anställda, eftersom den endast fastställer de språkregler som är tillämpliga mellan Europeiska gemenskapens institutioner och en medlemsstat eller en person som omfattas av en medlemsstats jurisdiktion (förstainstansrättens dom av den 5 oktober 2005 i mål T-203/03, Rasmussen mot kommissionen, REGP 2005, s. I-A-279 och s. II-1287 , punkt 60).
118Gemenskapens tjänstemän och övriga anställda, liksom sökandena till sådana tjänster, omfattas endast av gemenskapens jurisdiktion, vad gäller tillämpningen av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna, inbegripet dem som rör rekryteringen inom en institution. I artikel 6 i förordning nr 1 anges det dessutom uttryckligen att institutionerna i sina arbetsordningar får föreskriva närmare villkor för hur denna reglering av språkanvändningen ska tillämpas (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 7 februari 2001 i mål T-118/99, Bonaiti Brighina mot kommissionen, REGP 2001, s. I-A-25 och s. II-97 , punkt 13).
119Att sökande till tjänster som tjänstemän eller övriga anställda inom gemenskapen likställs med dessa, vad gäller tillämpliga språkregler, förklaras av att nämnda sökande inträder i ett förhållande till en gemenskapsinstitution endast i syfte att erhålla en tjänst som tjänsteman eller övrig anställd, för vilken, såsom ska beskrivas nedan, vissa språkkunskaper är nödvändiga och kan krävas enligt de gemenskapsbestämmelser som är tillämpliga på tillsättningen av tjänsten.
120Inte heller i artikel 18 i kommissionens arbetsordning, till vilken även Republiken Italien har hänvisat, krävs det ett systematiskt offentliggörande på samtliga språk av meddelanden om ledig tjänst inom kommissionen. Denna artikel saknar relevans i förevarande mål, eftersom den enligt sin egen lydelse endast är tillämplig på sådana rättsakter som avses i artiklarna 249 EG och 161 EA och inte på sådana rättsakter som meddelandena om ledig tjänst, som kommissionen antar i egenskap av tillsättningsmyndighet, i den mening som avses i de relevanta bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna.
121Slutligen är det så att tjänsteföreskrifterna inte innehåller någon bestämmelse om att meddelanden om ledig tjänst ska offentliggöras på samtliga officiella språk, samtidigt som det anges i artikel 29.2 i desamma att tillsättningsmyndigheten får använda sig av det förfarande som den finner lämpligt för rekrytering av högre tjänstemän.
122Kommissionen hade således, i förevarande fall, rätt att anta det angripna beslutet i syfte att, inom ramen för den behörighet den tillerkänns i artikel 6 i förordning nr 1 och artikel 29.2 i tjänsteföreskrifterna, avgöra frågan på vilka språk det externa offentliggörandet av meddelanden om ledig tjänst som avser högre chefstjänster ska göras, vilket är en fråga som, såsom redan har angivits, utgör en särskild aspekt av förfarandena för rekrytering av personal ur denna kategori. Republiken Italien och intervenienterna kan således inte med framgång åberopa att kommissionen saknade behörighet att anta det angripna beslutet.
123För det tredje, vad gäller den påstått otillräckliga motiveringen till det angripna beslutet, vilket är en fråga som har tagits upp av Konungariket Spanien men som det under alla omständigheter åligger rätten att pröva ex officio, ska det erinras om att motiveringsskyldighetens omfattning är beroende av beskaffenheten av rättsakten i fråga och att, vad beträffar rättsakter med allmän tillämpning, motiveringen kan begränsas till att ange den helhetssituation som har lett fram till antagandet av den samt de allmänna mål som ska uppnås med den (domstolens dom av den 13 mars 1968 i mål 5/67, Beus, REG 1968, s. 125 , s. 143, och av den 19 november 1998 i mål C-284/94, Spanien mot rådet, REG 1998, s. I-7309 , punkt 28).
124I förevarande fall uppfyller det angripna beslutet ovannämnda krav på motivering, eftersom den helhetssituation som har lett fram till att det antagits och de allmänna mål som ska uppnås med det anges däri, genom en hänvisning till den översättningskapacitet som finns tillgänglig vid kommissionens generaldirektorat för översättning. Det framgår klart vid en läsning av det angripna beslutet och av de handlingar som det hänvisas till i detsamma (se punkterna 5–7, 14 och 15 ovan) att det syftar till att med hänsyn till bristen på översättningsresurser minska efterfrågan på översättning, så att inte den tillgängliga kapaciteten överskrids.
125Republiken Italien och intervenienterna kan i detta avseende inte med framgång åberopa en påstådd brist på samband mellan bristen på kapacitet vad gäller översättning till språken i de nya medlemsstaterna och avsaknaden av översättning till samtliga språk i de gamla medlemsstaterna av meddelandena om ledig tjänst som avser högre chefstjänster.
126I den version av det angripna beslutet som är bifogad ansökan och kommissionens handling PERS (2004) 203, till vilken det hänvisas i den version av det angripna beslutet som förekommer i protokollet till kommissionens 1678:e sammanträde, hänvisas det nämligen på ett allmänt sätt till den ”översättningskapacitet som finns tillgänglig vid kommissionens generaldirektorat för översättning” respektive till ”den aktuella extra arbetsbördan” vid nämnda generaldirektorat, och inte uteslutande till kapaciteten för översättning till de nya språken. Hänvisningen i de båda ovannämnda handlingarna till handlingen SEC (2004) 638/6 av den 26 maj 2004, som rör kapaciteten för översättning till de nya officiella språken, kullkastar inte denna slutsats, eftersom det inte är det enda angivna skälet till den åtgärd som antas genom det angripna beslutet.
127För det fjärde ska det påpekas att även om kommissionen har rätt att besluta om de åtgärder den finner lämpliga i syfte att reglera olika aspekter av förfarandet för rekrytering till dess högre chefstjänster, är det inte desto mindre så att dessa åtgärder inte får leda till en diskriminering på grund av språk mellan sökandena till en viss tjänst.
128En sådan diskriminering är uttryckligen förbjuden enligt artikel 1d.1 i tjänsteföreskrifterna, då det i artikel 1d.6 i desamma anges att tillämpningen av principen om icke-diskriminering och proportionalitetsprincipen bara får begränsas på objektiva och rimliga grunder i syfte att uppnå legitima mål av allmänt intresse inom ramen för personalpolitiken.
129Vidare utgör även artikel 27 i tjänsteföreskrifterna hinder för att tillsättningsmyndigheten kräver att sökandena till en tjänst ska ha perfekta kunskaper i ett visst officiellt språk när ett sådant språkkrav skulle leda till att tjänsten viktes för en viss nationalitet, utan att det motiverades av skäl som hör samman med tjänstens funktion (domstolens dom av den 4 mars 1964 i mål 15/63, Lassalle mot parlamentet, REG 1964, sidorna 57, 73 och 74).
130Även om kommissionen beslutar sig för att endast offentliggöra hela texten till ett meddelande om en ledig högre tjänst i Europeiska unionens officiella tidning på vissa språk, måste den således, för att undvika att det sker en diskriminering på grund av språk av sökande som eventuellt är intresserade av nämnda meddelande, vidta lämpliga åtgärder i syfte att underrätta samtliga nämnda sökande om förekomsten av det ifrågavarande meddelandet om ledig tjänst och om i vilka utgåvor meddelandet i dess helhet har offentliggjorts.
131I den mån detta villkor är uppfyllt kan inte ett offentliggörande på ett begränsat antal språk i Europeiska unionens officiella tidning av ett meddelande om ledig tjänst i den kategori som avses i det angripna beslutet leda till diskriminering av sökande, om det står klart att dessa behärskar åtminstone ett av dessa språk så väl att de på ett ändamålsenligt sätt kan ta del av innehållet i meddelandet.
132Enligt rättspraxis innebär inte den omständigheten att handlingar som administrationen riktar till en av sina tjänstemän är avfattade på ett annat språk än denne tjänstemans modersmål eller det språk denne har valt som första främmande språk att tjänstemannens rättigheter åsidosätts, så länge tjänstemannen behärskar det språk som administrationen har använt så väl att vederbörande faktiskt och med lätthet kan ta del av innehållet i de ifrågavarande handlingarna (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 117 nämnda målet Rasmussen mot kommissionen, punkterna 62–64). Denna slutsats gäller även avseende rättsakter som riktar sig till samtliga tjänstemän eller sökande i ett urvalsförfarande, såsom meddelandet om ledig tjänst.
133Enligt artikel 28 f i tjänsteföreskrifterna måste dessutom varje sökande i ett rekryteringsförfarande kunna styrka att han har fördjupade kunskaper i ett av gemenskapernas språk och sådana tillfredsställande kunskaper i ett annat av gemenskapernas språk som krävs för att kunna utföra arbetsuppgifterna. Det rör sig om de minimikrav på språkkunskaper som är nödvändiga för rekryteringen av gemenskapens tjänstemän. Dock kan institutionerna, i förekommande fall, besluta om högre språkkrav vid rekryteringen till en viss tjänst (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 43 nämnda målet Pappas mot Regionkommittén, punkt 85).
134När tjänsten kräver det får den berörda institutionen således specificera de språk i vilka fördjupade eller tillfredsställande kunskaper krävs (se, a contrario , domen i det ovan i punkt 129 nämnda målet Lassalle mot parlamentet, punkterna 73 och 74, se även generaladvokaten Lagranges förslag till avgörande i samma mål). I sistnämnda fall innebär inte den omständigheten att texten till det aktuella meddelandet om ledig tjänst endast är tillgänglig på dessa språk en diskriminering av sökande, eftersom sökandena måste behärska åtminstone ett av dessa språk.
135Att offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning av texten till meddelandet om ledig tjänst endast görs på vissa gemenskapsspråk, trots att personer som endast har kunskaper i andra gemenskapsspråk är behöriga att söka, kan, i avsaknad av andra åtgärder som syftar till att ge sistnämnda kategori av potentiella sökande möjlighet att ta del av innehållet i meddelandet, medföra att de diskrimineras.
136I det fallet befinner sig nämligen sökandena i fråga i en mindre fördelaktig situation än andra sökande, eftersom de varken kan få kännedom om de kvalifikationer som krävs enligt meddelandet om ledig tjänst eller om villkoren och urvalsförfarandet vid rekryteringen. En sådan kännedom utgör en nödvändig förutsättning för att de ska kunna utforma sin ansökan så väl som möjligt, för att på så sätt maximera sina chanser att erbjudas tjänsten i fråga.
137I förevarande fall anges det i det angripna beslutet att externa offentliggöranden av meddelanden om ledig tjänst som avser högre chefstjänster i Europeiska unionens officiella tidning framdeles endast ska göras på tyska, engelska och franska. I nämnda beslut utesluts således offentliggöranden av den fullständiga texten till de aktuella meddelandena om ledig tjänst i de utgåvor av Europeiska unionens officiella tidning som ges ut på övriga gemenskapsspråk, medan det varken föreskrivs att ett tillkännagivande av förekomsten av ett sådant meddelande – med hänvisning till de tyska, engelska och franska utgåvorna för den fullständiga texten – ska offentliggöras i de övriga utgåvorna av Europeiska unionens officiella tidning eller att likvärdiga åtgärder ska vidtas.
138Med hänsyn även till den omständigheten att själva det angripna beslutet inte offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning för att underrätta läsarna av andra utgåvor än de tyska, engelska och franska om den viktiga förändring av praxis som på så sätt införts, föreligger en allvarlig risk för att potentiella sökande med ett annat modersmål än de tre språk som åsyftas i det angripna beslutet inte ens får kännedom om förekomsten av ett meddelande om ledig tjänst som hade kunnat intressera dem. Även om dessa sökande behärskar åtminstone ett av språken tyska, engelska eller franska, kan det inte förutsättas att de läser någon annan utgåva av Europeiska unionens officiella tidning än den som ges ut på deras modersmål.
139I det angripna beslutet hänvisas det vidare på ett allmänt sätt till samtliga förfaranden för rekrytering av personal till kommissionens högre chefstjänster. I avsaknad av närmare uppgifter i det angripna beslutet eller i meddelandet om ledig tjänst kan det inte förutsättas att kunskaper i tyska, franska eller engelska alltid är nödvändigt för den som ska inneha sådana tjänster. Detta visas av att det i meddelandet om ledig tjänst, som avser just en tjänst i denna kategori, endast krävs ”fördjupade kunskaper i ett av Europeiska unionens officiella språk och tillfredsställande kunskaper i ett annat av dessa språk”.
140Den omständigheten, som kommissionen har åberopat, att det i handlingen SEC (2004) 638/6 och i meddelandet om ledig tjänst föreskrivs att urvalsförfarandet för högre tjänster endast sker på tyska, engelska eller franska kullkastar inte denna slutsats. Även om kommissionen anser att det av legitima skäl som hör samman med tjänstens goda funktion är nödvändigt att behärska åtminstone ett av ovannämnda språk, ankommer det på densamma att ta med en bestämmelse om detta i meddelandena om ledig tjänst som avser sådana tjänster. Eftersom så inte skett i detta fall kan detta argument inte godtas. Det är härvid inte nödvändigt att rätten uttalar sig om vad begränsningen av de språk som används vid urvalsförfarandena får för konsekvenser för förfarandenas rättsenlighet.
141Vad gäller meddelanden om ledig tjänst som avser högre chefstjänster för vilka det inte krävs kunskaper i åtminstone ett av de tre ovannämnda språken föreskrivs det emellertid inte någon åtgärd i det angripna beslutet som gör det möjligt för potentiella sökande som inte behärskar åtminstone ett av dessa språk att få kännedom om innehållet i dem, då de endast är tillgängliga på de tre språken i fråga. Det har inte ens föreskrivits en möjlighet för sökandena att vända sig till kommissionen för att få en översättning av ifrågavarande meddelande om ledig tjänst.
142Av vad anförts ovan följer sammantaget att det angripna beslutet kan medföra en diskriminering på grund av språk av sökande i ett urvalsförfarande.
143Kommissionen har dock i huvudsak gjort gällande att risken för en sådan diskriminering snarast är teoretisk. De tre språk som valdes i det angripna beslutet var kommissionens tre arbetsspråk och de som är intresserade av den berörda tjänsten, vilka av nödvändighet är högt kvalificerade personer, har utan tvekan kunskaper i åtminstone ett av dem. Att det angripna beslutet antogs berodde dessutom på överväganden som rör effektivitet och kommissionens goda funktion, med hänsyn till den bristande översättningskapaciteten.
144Detta resonemang kan inte godtas. Vad gäller, för det första, den omständigheten att de tre språk som valdes i det angripna beslutet var kommissionens interna arbetsspråk, framgår det av rättspraxis att en institution inte kan nöja sig med att rikta ett individuellt beslut som är avfattat på ett av dessa arbetsspråk till en tjänsteman, utan den måste säkerställa att nämnda tjänsteman behärskar det använda språket tillräckligt väl. Om så inte är fallet åligger det institutionen att tillhandahålla en översättning (se för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 23 mars 2000 i mål T-197/98, Rudolph mot kommissionen, REGP 2000, s. I-A-55 och s. II-241 , punkterna 45–47, och domen i det ovan i punkt 118 nämnda målet Bonaiti Brighina mot kommissionen, punkterna 20 och 21).
145Med hänsyn till denna rättpraxis, som analogt kan överföras på sökandena i ett rekryteringsförfarande, kan en institution inte nöja sig med att i sina meddelanden om lediga tjänster vid institutionen använda de interna arbetsspråken, utan den måste säkerställa att samtliga potentiella sökande har möjlighet att få kännedom om förekomsten av och innehållet i ifrågavarande meddelanden om ledig tjänst.
146Det angripna beslutet berör under alla omständigheter endast de externa offentliggörandena i Europeiska unionens officiella tidning , vilka, till sin natur, även riktar sig till personer utanför kommissionen, för vilka den omständigheten att de språk som valdes för offentliggörandet är kommissionens interna arbetsspråk saknar relevans.
147Vidare är det förvisso riktigt att högre chefstjänster av nödvändighet är ämnade för särskilt kvalificerade sökande och att det således är troligt att många av dem som har ett annat modersmål än tyska, engelska eller franska har tillräckliga kunskaper i ettdera av dessa tre språk, med hänsyn till den tämligen utbredda kunskapen om dem i Europa. Denna omständighet är emellertid inte nog för att rättfärdiga den åtgärd som antogs genom det ifrågasatta beslutet.
148Även om så var fallet skulle det nämligen inte innebära att dessa sökande läste utgåvorna av Europeiska unionens officiella tidning på dessa tre språk och inte på sitt modersmål. Det kan i vart fall inte förutsättas att samtliga personer med nödvändiga kvalifikationer för högre chefstjänster har kunskaper i tyska, engelska eller franska.
149Slutligen kan inte heller argumentet om effektivitet och kommissionens goda funktion godtas. Sådana överväganden kan inte rättfärdiga en enligt tjänsteföreskrifterna förbjuden diskriminering. Såsom framgår av artikel 1d.6 i dessa kan endast ”legitima mål av allmänt intresse inom ramen för personalpolitiken”, såsom sådana åtgärder som rör en obligatorisk pensionsålder eller en minimiålder för berättigande till avgångspension, som avses i andra meningen i bestämmelsen, rättfärdiga att principen om icke-diskriminering och proportionalitetsprincipen åsidosätts. En god användning av översättningskapaciteten omfattas inte av personalpolitiken, i den mening som avses i tjänsteföreskrifterna.
150Av det ovan anförda följer att kommissionen, genom att anta det angripna beslutet, har överträtt artikel 1d i tjänsteföreskrifterna. Den har för övrigt också, på ett indirekt sätt, överträtt artikel 27 i tjänsteföreskrifterna, eftersom den antagna åtgärden kan medföra att sökande av vissa nationaliteter gynnas inom ramen för förfaranden för rekrytering av personal till högre chefstjänster, nämligen de sökande som kommer från stater där modersmålet är tyska, engelska eller franska, och den kan medföra skada för åtminstone en del av sökandena från övriga medlemsstater.
151Under dessa omständigheter ska det angripna beslutet ogiltigförklaras. Meddelandet om ledig tjänst, som offentliggjordes på det sätt som föreskrevs i det angripna beslutet, ska även det ogiltigförklaras. Kommissionen har förvisso publicerat notiser på samtliga övriga språk i medlemsstaternas nationella tidningar för att underrätta intresserade om offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning av meddelandet om ledig tjänst, till vilket det hänvisades för vidare upplysningar.
152Även om publiceringen av ovannämnda notiser skulle antas vara tillräcklig för att underrätta sökande med andra modersmål än tyska, engelska eller franska om förekomsten av meddelandet om ledig tjänst, kan det konstateras att kommissionen underlät att vidta åtgärder för att möjliggöra även för de av sökandena som inte behärskar något av dessa språk att ta del av meddelandets exakta innehåll. De enda faktiska omständigheter som kommissionen har anfört, nämligen att den inte mottagit några klagomål från sökande i detta avseende eller att italienska medborgare var numerärt mycket väl representerade bland dem som sökte, räcker i sig inte för att slutsatsen ska kunna dras att kommissionens ovannämnda underlåtenhet inte kunde medföra att vissa sökandes rättigheter åsidosattes.
153Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan bifallas och det angripna beslutet och meddelandet om ledig tjänst ogiltigförklaras.
154Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 87.4 första stycket i dessa ska dessutom medlemsstater som har intervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader.
155Kommissionen har i förevarande fall tappat målet. Republiken Italien har emellertid inte framställt något yrkande om ersättning för rättegångskostnader. Under dessa omständigheter ska vardera parten bära sin rättegångskostnad.
Mot denna bakgrund beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (femte avdelningen)
följande:
Vilaras
Prek
Ciucă
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 20 november 2008.
Underskrifter
Innehållsförteckning
Tillämpliga bestämmelser
Bakgrund till tvisten
Förfarandet och parternas argument
Rättslig bedömning
Upptagande till sakprövning
Medlemsstaternas rätt att väcka talan enligt artikel 230 EG mot rättsakter från institutionerna som rör förhållandet mellan de sistnämnda och deras anställda
Parternas argument
Förstainstansrättens bedömning
Kvalificeringen av det angripna beslutet och av meddelandet om ledig tjänst som rättsakter mot vilka talan kan väckas, i den mening som avses i artikel 230 första stycket EG
Parternas argument
Förstainstansrättens bedömning
Tidsfristen för väckande av talan mot det angripna beslutet
Parternas argument
Förstainstansrättens bedömning
Prövning i sak
Parternas argument
Förstainstansrättens bedömning
Rättegångskostnader
(*1) Rättegångsspråk: italienska.
Tekstas iš mūsų archyvo (Europos Sąjungos leidinių biuro „Cellar“ duomenys). Commission Decision 2011/833/EU — free reuse incl. commercial; attribution to EUR-Lex / Court of Justice of the European Union required; EUR-Lex is not the authentic record of the Court.