Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Parter
I mål C-30/02,
angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Tribunal Tributário de Primeira Instância de Lisboa (Portugal), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
Recheio – Cash & Carry SA,
och
Fazenda Pública/Registo Nacional de Pessoas Colectivas,
angående tolkningen av gemenskapsrätten i fråga om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp,
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna A. La Pergola, S. von Bahr (referent), R. Silva de Lapuerta och K. Lenaerts,
generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören Múgica Arzamendi,
med beaktande av de skriftliga yttranden som inkommit från:
efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 13 november 2003 av: Recheio – Cash & Carry SA, företrätt av J. Vieira Peres, samt av P. Sousa Machado och M. Fontaine de Campos, advogados, Portugals regering, företrädd av L. Fernandes, biträdd av C. Baptista Lobo, advogado, och kommissionen, företrädd av A. M. Alves Vieira och R. Lyal,
och efter att ha hört generaladvokatens förslag till avgörande den
11 december 2003,
följande
1Tribunal Tributário de Primeira Instância de Lisboa har, genom beslut av den 27 december 2001 som inkom till domstolen den 4 februari 2002, i enlighet med artikel 234 EG ställt tre frågor angående tolkningen av gemenskapsrätten i fråga om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp.
2Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Recheio – Cash & Carry SA (nedan kallat Recheio) och Fazenda Pública/Registo Nacional de Pessoas Colectivas (portugisiska skattemyndigheten/Nationella registret över juridiska personer), angående återbetalning av inskrivningsavgifter som Recheio har erlagt med stöd av artikel 3.4 i förteckningen över avgifter till det nationella registret över juridiska personer, vilken har fastställts genom förordning nr 366/89 av den 22 maj 1989 ( Diário da República I, serie A, nr 117, av den 22 maj 1989).
3Den 5 november 1997 upprättades en urkund inför notarius publicus genom vilken Recheio ökade sitt aktiekapital från 100 000 000 PTE till 1 000 000 000 PTE.
4Den 4 mars 1998 inskrevs kapitalökningen i det nationella registret över juridiska personer. Samma dag betalade Recheio en registreringsavgift på 2 251 000 PTE, som påförts med stöd av artikel 3.4 i förteckningen över avgifter till det nationella registret över juridiska personer.
5Den 11 juli 2001 väckte Recheio vid Tribunal Tributário de Primeira Instância de Lisboa talan om fastställelse av att han hade rätt att erhålla återbetalning av ett belopp på 2 250 000 PTE. Recheio gjorde gällande att avgiften hade påförts i strid med gemenskapsrätten och i synnerhet artiklarna 10 c och 12.1 e i rådets direktiv 69/335/EEG av den 17 juli 1969 om indirekta skatter på kapitalanskaffning (EGT L 249, s. 25).
6Till stöd för sin begäran åberopade Recheio domstolens rättspraxis, enligt vilken de avgifter som skall betalas för inskrivning i ett nationellt register över juridiska personer av ökning av bolagskapitalet i princip är förbjudna enligt artikel 10 c i direktivet, när de utgör en annan skatt eller avgift i direktivets mening (se, bland annat, dom av den 29 september 1999 i mål C-56/98, Modelo, REG 1999, s. I-6427, och av den 26 september 2000 i mål C-134/99, IGI, REG 2000, s. I-7717, punkt 25).
7Tribunal Tributário de Primeira Instância ansåg att Recheios talan skulle anses utgöra ett överklagande. Detta överklagande borde enligt nämnda domstol ha ingivits inom nittio dagar efter ”utgången av den föreskrivna fristen för frivillig skatteinbetalning” enligt artikel 123 i Código de Processo Tributário (taxeringsprocesslagen, nedan kallad CPT), som infördes genom lagdekret nr 154/91 av den 23 april 1991 ( Diário da República I, serie A, nr 94, av den 23 april 1991), nu artikel 102 i Código de Procédimento e Processo Tributário (lagen om förfarandet och rättegången i skatterättsliga tvister, nedan kallad CPPT), som infördes genom lagdekret nr 433/99 av den 26 oktober 1999 ( Diário da República I, serie A, nr 250, av den 26 oktober 1999) och ändrades genom lag nr 15/2001 av den 5 juni 2001( Diário da República I, serie A, nr 130, av den 5 juni 2001).
8Tribunal Tributário de Primeira Instância ansåg att en överklagandefrist på nittio dagar varken får vara mindre förmånlig än de frister som gäller för rätten att väcka talan om återbetalning enligt nationell rätt eller får medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten.
9Tribunal Tributário de Primeira Instância konstaterade att den aktuella fristen gäller alla typer av taxeringsbeslut, oavsett om de har fattats med stöd av gemenskapsrätt eller nationell rätt.
10Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Tributário de Primeira Instância de Lisboa att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:
”1) Utgör gemenskapsrätten hinder för en medlemsstat att föreskriva att rätten att väcka talan om återbetalning av skatter eller avgifter som tagits ut i strid med gemenskapsrätten prekluderas efter nittio dagar, räknat från sista dagen för frivillig inbetalning, på grund av att det härigenom blir orimligt svårt att utöva rätten till återbetalning?
2) För det fall att den första frågan skall besvaras jakande önskar rätten svar på följande fråga: Hur lång måste talefristen vara för att det inte skall anses vara orimligt svårt att utöva rätten till återbetalning?
3) Vilka kriterier skall beaktas vid fastställandet av denna frist?”
11Med anledning av generaladvokatens förslag till avgörande har Recheio, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 23 januari 2004, begärt att det muntliga förfarandet skall återupptas. Recheio har gjort gällande att generaladvokaten har grundat sitt förslag till avgörande på en uppenbart oriktig tolkning av den portugisiska lagstiftningen, enligt vilken den aktuella preklusionsfristen inte ansågs vara nittio dagar, utan fem och en halv månad.
12Domstolen erinrar härvid om att den enligt artikel 61 i rättegångsreglerna, ex officio , på förslag av generaladvokaten eller på parternas begäran kan besluta att återuppta det muntliga förfarandet om den anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet eller om målet skall avgöras utifrån skäl som parterna inte har haft tillfälle att diskutera (se, bland annat, dom av den 18 juni 2002 i mål C-299/99, Philips, REG 2002, s. I‑5475, punkt 20, av den 7 november 2002 i mål C-184/01 P, Hirschfeldt mot EMB, REG 2002, s. I-10173, punkt 30, och av den 13 november 2003 i mål C-209/01, Schilling och Fleck-Schilling, REG 2003, s. I-0000, punkt 19).
13Eftersom inget av dessa två fall är för handen i förevarande mål, anser domstolen att det saknas skäl att återuppta det muntliga förfarandet. Begäran att förfarandet skall återupptas skall följaktligen avslås.
14Den hänskjutande domstolen vill med sina frågor, som skall prövas i ett sammanhang, i huvudsak få klarhet i om den gemenskapsrättsliga effektivitetsprincipen utgör hinder för att föreskriva att rätten att väcka talan om återbetalning av en skatt som påförts i strid med gemenskapsrätten prekluderas efter nittio dagar, räknat från sista dagen för frivillig inbetalning av nämnda skatt.
15Det skall påpekas att medlemsstaterna i princip skall återbetala skatter som uppburits i strid med gemenskapsrätten (se dom av den 14 januari 1997, Comateb m.fl., C-192/95–C-218/95, REG 1997, s. I-165, punkt 20).
16Domstolen har även vid flera tillfällen angett att frågan om återbetalning av felaktigt inbetalda avgifter emellertid regleras på olika sätt i de enskilda medlemsstaterna och till och med inom en och samma medlemsstat, beroende på vilket slags skatter och avgifter det är tal om. I vissa fall är överklaganden eller ansökningar som inges i detta syfte genom lag underkastade formkrav och tidsfrister både vad gäller klagomål som riktas till skattemyndigheterna och talan inför domstol. I andra fall skall talan om återbetalning av felaktigt inbetalda avgifter väckas vid de allmänna domstolarna. Sistnämnda typ av talan kan väckas inom kortare eller längre tid, i vissa fall inom den allmänna preskriptionstiden (se, bland annat, dom av den 9 februari 1999 i mål C-343/96, Dilexport, REG 1999, s. I-579, punkt 24).
17Dessa olikheter mellan de nationella systemen följer bland annat av att det inte finns några gemenskapsrättsliga bestämmelser i fråga om återbetalning av nationella skatter som har tagits ut felaktigt. I en sådan situation skall det nämligen i den nationella rättsordningen i varje medlemsstat anges vilka domstolar som är behöriga och fastställas förfaranderegler för sådan talan som är avsedd att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har på grund av gemenskapsrätten. Dessa förfaranden får emellertid varken vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan enligt nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten (effektivitetsprincipen) (se bland annat dom av den 15 september 1998 i mål C‑231/96, Edis, REG 1998, s. I-4951, punkt 34).
18Beträffande den sistnämnda principen har domstolen bekräftat att det är förenligt med gemenskapsrätten att det av rättssäkerhetshänsyn, till skydd för både den skattskyldige och den berörda myndigheten, fastställs rimliga talefrister (domen i det ovannämnda målet Edis, punkt 35).
19I det aktuella fallet föreskrivs i artikel 123 CPT, som har ersatts av artikel 102.1 a CPPT, att rätten att överklaga ett taxeringsbeslut prekluderas efter nittio dagar, räknat från den dag då skatten erlades genom frivillig inbetalning.
20Domen i det ovannämnda målet Edis rörde visserligen en preklusionsfrist på tre år som började löpa den dag då skatten inbetalades, det vill säga en klart längre frist än den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen. Det följer dock även av denna dom att medlemsstaterna enligt fast rättspraxis får fastställa kortare eller längre frister för att väcka talan om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp, såvida de inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten.
21I förevarande fall måste en frist på nittio dagar, som börjar löpa när fristen för frivillig inbetalning av skatten löper ut, anses vara tillräckligt lång för att den skattskyldige med fullständig kännedom om saken skall kunna fatta beslut om att överklaga och för det ändamålet inhämta alla uppgifter om omständigheter och rättsregler som är nödvändiga.
22Såsom framgår av vad generaladvokaten har anfört i punkt 41 i sitt förslag till avgörande kan fristen anses vara skälig med hänsyn till att det i flera andra medlemsstaters rättsordningar föreskrivs ungefär lika långa frister.
23Beträffande Recheios argument att en sådan frist inte är berättigad, eftersom Republiken Portugal inte hade införlivat direktiv 69/335 när skatten inbetalades, utan först två år efter det att domen i det ovannämnda målet Modelo meddelades, skall det påpekas att gemenskapsrätten inte är till hinder för att en medlemsstat, som har underlåtit att genomföra direktiv 69/335 på ett korrekt sätt, åberopar en nationell preklusionsfrist mot ett krav på återbetalning av avgifter som har uppburits i strid med detta direktiv. Den omständigheten att domstolen har meddelat en dom angående tolkningen av den gemenskapsrättsliga bestämmelsen i fråga saknar för övrigt i princip betydelse (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Edis, punkterna 20 och 47).
24Beträffande Recheios argument att den aktuella fristen inte är berättigad, eftersom skattemyndigheten äger längre tid på sig att fatta beslut om att såväl påföra en skatt som att ex officio göra rättelser i skattebeslut, räcker det att konstatera att detta inte innebär att den aktuella fristen på nittio dagar inte är tillräcklig med avseende på effektivitetsprincipen. De frister inom vilka skattemyndigheten skall utöva sina skatterättsliga befogenheter fyller för övrigt andra syften än vad överklagandefristen gör.
25Av det anförda följer att en sådan nationell preklusionsfrist som avses i målet vid den nationella domstolen inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten.
26Under dessa omständigheter skall de frågor som Tribunal Tributário de Primeira Instância har ställt besvaras så, att den gemenskapsrättsliga effektivitetsprincipen inte utgör hinder för att föreskriva att rätten att väcka talan om återbetalning av en skatt som påförts i strid med gemenskapsrätten prekluderas efter nittio dagar, räknat från sista dagen för frivillig inbetalning av nämnda skatt.
27De kostnader som har förorsakats den portugisiska regeringen och kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
Domslut
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
Den gemenskapsrättsliga effektivitetsprincipen utgör inte hinder för att föreskriva att rätten att väcka talan om återbetalning av en skatt som påförts i strid med gemenskapsrätten prekluderas efter nittio dagar, räknat från sista dagen för frivillig inbetalning av nämnda skatt.
Tekstas iš mūsų archyvo (Europos Sąjungos leidinių biuro „Cellar“ duomenys). Commission Decision 2011/833/EU — free reuse incl. commercial; attribution to EUR-Lex / Court of Justice of the European Union required; EUR-Lex is not the authentic record of the Court.